Släktforskare

Det har väl inte undgått någon att vi båda är släkt- och hembygdsforskare och finner stort nöje i att tolka gamla dokument skrivna med eländig handstil, i bland svårt blekta eller till och med mer eller mindre brända i någon okänd arkivolycka. Forskning handlar som vi ser det om att sammanställa information till en läsbar text och leta reda på bevis för det man påstår  – och berätta var man hittat bevisen.

Själva har vi vid det här laget hittat information i kyrkböcker och andra källor om ett par tusen människor som har det gemensamt, att om de inte hade levat så hade inte heller vi gjort det – dvs. de är våra anor. Bland dem finns inga grevar och baroner, de socialt mest framstående av dem var ett par präster och ett antal militärer – en av dem slutade till och med som major – lika fullt är alla deras liv, i bland för mycket länge sedan, en oundgänglig förutsättning för våra egna. Att så långt möjligt dokumentera deras liv är själva lockelsen i släktforskningen.

Nu är det inte alla ”släktforskare” som låter sig nöjas med präster och militärer. De senaste dagarna har Ann Britt med stigande förvåning följt en diskussion på Facebook – den handlar egentligen om möjligheterna att nå längre i sin släktforskning med hjälp av DNA-analys, men plötsligt uppstod en hetsig debatt om den s.k. Bureätten, en släkt som först dokumenterades av den fantasifulle Johannes Bureaus på 1600-talet. Han fyllde på sitt släktträd med mängder av framstående personer i Norrland och drev till sist saken så långt att han såg bevis för släktrelationer i runstensinskriptioner och hävdade att Bureätten var Sveriges äldsta adelsätt.

Vi kan flina litet åt Johannes Bureus uppfinningsrikedom, men i 1600-talets Sverige var det naturligtvis mycket viktigt med förnäma anor – flera av Bureus’ nära släktingar blev också adlade, men de nobla anorna verkar ändå inte haft något avgörande inflytande av adelsbreven att döma. Det som är mer oroande ur ett forskningsperspektiv är att Bureättlingar (verkliga eller påhittade) än i våra dagar vidareutvecklar Bureus sagor och metoder.

I den Facebookdiskussion Ann Britt följt uppträder ”Bureättlingar”, som av mer kritiska debattörer kan beslås med rent forskningsbedrägeri (eller oredlighet i forskning, som Vetenskapsrådet kallar det). En av dem har nyligen gjort en avskrift av ett medeltida dokument där han flyttat om namn för att styrka sina påståenden. Se här avslöjandet! Ju mer man följer den hetsiga diskussionen, desto mer inser man att ”Bure-släkten” snarare är en sekt av närmast religiös natur. Att det inte är frågan om seriös forskning är ju från början uppenbart; om någon frågar om källhänvisningar så möts det med kompakt tystnad eller vägran att avslöja sina källor, i vissa fall har skeptiker helt enkel blivit uteslutna ur Bure-ättlingars eller Bure-wannabes Facebook-grupper. Sekt var ordet, sade Bull!

Fullt så bottenlöst är det långt ifrån överallt i släktforskarkretsarna, men det är inte alltid man känner fullt förtroende för släktforskningsresultat som publiceras på Internet. Ett exempel är ju när en vad vi kallar ”släktsamlare” på ”släktforskarsajten” Geni kopierade Ann Britts släktforskning från Kamphavet och publicerade den under sitt eget namn på Geni. Han hade inte ens orkat ändra Ann Britts formuleringar ”min moster” respektive ”min farmor” – undrar vad han svarar när någon frågar om ”hans” moster.  Ännu ett fall av oredlighet i forskning. Geni skriver i hänryckta termer om att skapa ett ”världsträd” som då antagligen skulle innehålla alla nu levande människors anor – good luck, är det enda vi kan säga.

Från stölder och avsiktliga bedrägerier håller sig ändå de flesta forskare borta, men öppenheten sitter ofta trångt till. Alltför många vill inte avslöja sina källor – i bland kanske för att de inte orkar uppge dem (eller utesluter dem för att man underskattar läsarnas förmåga att läsa fotnötter), men utan en referens där man som läsare kan kontrollera en källa är ett påstående inget annat än ett påstående – och därför värdelöst som forskningsresultat.

Sen kan man ju med en viss sorg notera att somliga släktforskare anser sig ha ensamrätt på en släkt eller till och med en hel socken – vill man bidra eller komplettera så anklagas man för att konkurrera – det är minsann inte lätt att vara släktforskare.

Tags:

2 Responses to “Släktforskare”

  1. Björn skriver:

    Tala om getingbo! Efter diverse kommentarer för och emot raderades hela replikskiftet från släktforskarsajten Rötter – någons tår blev tydligen rejält trampade! Utan närmare information om vad som hänt är det inte lätt att förstå vad de sysslar med, men att källkritiska kommentarer tas bort är inte förtroendeingivande – Rötter skall ju ändå vara Sveriges Släktforskarförbunds officiella hemsida! Begreppet sekt verkar ha fått en vidare tillämpning än bara ”Bure-ättlingarna”.
    Internet-vana personer förutsåg dock vad som skulle hända och fixade en länk till en cachad version av replikskiftet; vi har lagt in den ovan i stället för den brustna länken till det ursprungliga inlägget. Och skulle mörkmännen förstöra även den har vi en lokal kopia som intresserade kan få.

  2. Annbritt skriver:

    Jag insåg på ett tidigt stadium att blogginlägget ”Fuskande Forskare Förfärar” (som länkas till ovan) riskerade att försvinna med kommentarer och allt och sparade därför en egen kopia.
    Dessutom har jag sparat hela diskussionen i Facebook-gruppen DNA-anor (den fanns, i och för sig, till största delen kvar så sent som i förrgår).
    Ett par andra diskussioner, i detta ämne i olika Facebook-grupper, hann jag inte rädda till eftervärlden, de är för evigt borta.