Island

Vi har gjort en fyra dagars resa till Island – fulla av intryck vi vill dela med oss av.Vi flög ut med Icelandair på morgonen den 18 september och landade efter en timme på Keflavik – ja, i själva verket tog resan tre timmar, men Island ligger ju 2 timmar efter oss, så den dagen blev rätt lång. På Island var det mulet och regnade hela dagen. Vi fick hämta vår förbeställda bil direkt – fast det var ju litet pinsamt att inte kunna starta den! En ung dam från Hertz konstaterade att det berodde på att rattlåset gått i baklås, med en knyck på ratten var problemet löst.

Vi hade klokt nog kollat upp hotellet i Reykjavik på Internet och fått klart för oss att man inte fick checka in förrän 14.00 – vi planerade raskt om den första dagen och åkte direkt från Keflavik ut på Reykjanes. Island är ju som bekant en vulkanisk ö, och det fick vi grundligt bekräftat varje dag vi var där. Gränsen mellan de eurasiska och amerikanska kontinentalplattorna går rakt över Island, och en bit söder om Keflavik syns det tydligt i naturen – en djup, 50 meter bred spricka i marken som de byggt en bro över, blev vårt första mål för dagen. Här kan man alltså med 100 steg förflytta sig mellan Europa och Amerika.

 

Bron mellan kontinentalsocklarna

Bron mellan kontinentalsocklarna

 

Den här delen av Island hör till de mest vulkaniska – naturen bestod av oändliga slätter av mossbeklädd lava, här och där fanns illaluktande heta källor, t ex vid Seltun, och märkliga sjöar som emellanåt rinner ned i berggrunden och försvinner. (Arnaldur Indridasson har skrivit en deckare där den försvinnande sjön är inblandad).

Lavafält på Reykjanes

Lavafält på Reykjanes

 

Seltun - här exploderade ett borrhål på 70-talet: se så det blev!

Seltun – här exploderade ett borrhål på 70-talet: se så det blev!

Vid 4-tiden hade vi sett nog av lava och sterila landskap och åkte in till Reykjavik där vi utan större problem hittade hotellet. Vägförvaltningen i Reykjavik verkar vara ett kompetent gäng, det fanns en bred infartsväg längs hela norra stranden där man valde vilken avfart in i sta’n man ville välja – efter en liten miss i början kom vi in på Lagavegur och kom fram till hotellet. Där togs vi emot av en lagom charmig dam som talade om att de utlovade parkeringsplatserna inte fanns, utan vi fick leta upp en ute på stan bäst vi kunde. Vi hittade en 5 kvarter bort, och betalade (i och för sig rimliga) 400 isländska kronor för att stå kvar till 10 dagen därpå.

Vi var tvungna att köra fram till hotellet en särskild vända för att lasta av vår 22-kgs väska (att släpa den 5 kvarter  var aldrig aktuellt) – parkerade dunderolagligt utanför hotellet och hann få in bagaget innan någon såg oss.  Vi fick ett dubbelrum, som nog var det minsta dubbelrum någon av oss sett, men fann oss i det, kopplade upp oss mot hotellets WiFi och var back on line.

Hotellet ”Fron” lever i nå’n sorts symbios med en restaurang som kallar sig ”Scandinavian”. Inte direkt vita dukar och kristallglas, men maten var mycket god.

Nästa dag var det mulet fast uppehåll – klart bättre än i går. Vi åkte mot Thingvellir genom ett slättlandskap som var litet mer uppmuntrande än gårdagens tröstlösa lavafält. Den sägenomspunna tingsplatsen hade turistifierats rejält sedan Ann Britt var här förra gången för tjugofem år sedan: prydliga gångbroar, trappor och informationsskyltar överallt, för att inte tala om just turister, som vimlade där.

Utsikt från Lagberget - allt tillrättalagt för turisterna

Utsikt från Lagberget – allt tillrättalagt för turisterna

Den gamla trappan bredvid den nya

Den gamla trappan bredvid den nya

Det är svårt att föreställa sig platsen på den tiden det begav sig – tinget pågick i två veckor varje sommar från 930 till 1798 och då bodde man i hyddor av sten och torv med ett tygtak över. Det finns spår kvar av ett femtiotal hyddor, så det bör ha varit hundratals människor som bevistade tinget.

I de isländska sagorna kan man läsa att det ofta gick hett till på tingen under de tidiga åren. Det besynnerliga med det isländska samhället på den tiden var ju att det inte fanns någon verkställande makt – den som vann i ett mål måste själv se till att domen verkställdes – ville motparten inte förlikas och betala de utdömda böterna så blev det oundvikligen slagsmål, som kunde bli både omfattande och långvariga.

Från Thingvellir åkte vi till Geysir, som är namnet både på den en gång största gejsern och hela området. Själva Geysir har inte haft några utbrott sedan 1930-talet (med undantag för ett par halvhjärtade utbrott år 2000), men strax intill ligger Strokkur, som hade flera utbrott medan vi var där. Annars finns det en mängd heta källor i området, en del så varma att vattnet kokar. Den obehagliga lukten vi stiftade bekantskap med i går vid Seltun finns här också (det är inte svaveldioxid, som ju sticker i näsan, utan kanske en mix av svavelväte och andra mindre hälsosamma gaser). Det luktar prutt helt enkelt och det gör även dricksvattnet i kranarna!

Strokkur

Strokkur

Färden gick vidare till Gullfoss, där floden Hvitá kastar sig i avsatser 32 meter ned i en klyfta. Imponerande är förnamnet. En skylt påstod att Gullfoss till och med är större än Niagarafallen, men det är nog ett utslag av lokalpatriotism – Niagaras tre fall har en sammanlagd bredd av över 1200 meter och en fallhöjd på 54 meter – både bredare och högre än Gullfoss, alltså. Även vid Gullfoss har man byggt för turisterna; ett hotell en bit från fallen och en turistfälla med stor parkering på platån ovanför klyftan. Vi hamnade först där, men fick se att den gamla parkeringen Ann Britt mindes låg kvar nedanför branten och hittade den oskyltade vägen dit. Förra gången hon var här var fallen frusna och stigen fram dit täckt av isbark, men den här gången gick det bra att promenera ända fram till fallen i vattendimman. Kameran gillar inte vattendroppar på linsen, så vi fick torka den gång på gång för att fokuseringen inte skulle strejka – många bilder blev det ändå.

Gullfoss

Sista fallet i Gullfoss

Vi åkte tillbaka till Reykjavik en annan väg än vi åkte ut, och här minsann hittade vi gröna fält, boskap, får och hästar och välmående jordbruksgårdar – vilken kontrast mot Reykjanes! Vi åt middag på en libanesisk restaurang (förlåt!) och avrundade dagen med att ladda upp bilder till Facebook. På kvällen och natten gjorde Swinging Reykjavik sig påmint, brölande ynglingar och skrikande flickor ackompanjerade våra försök att somna.

På lördagen fick vi vackert väder och en hel del solsken. Vi åkte sydvästvart på väg 1, som är den ringväg som går runt hela Island. Vi stannade i Hveragerði, det första lilla samhället utanför Reykjavik. Här ryker det ur marken överallt och en å rinner ned från bergen ovanför sta’n – en märklig sorts å, för den är så varm att man kan bada i den året om. Allt eftersom den rinner vidare blir den svalare och svalare. Den som vill bada följer alltså ån uppåt tills man hittat en lagom temperatur och hoppar i.

Det gjorde nu inte vi, utan besökte den ”Geothermal park” som ligger mitt i Hveragerði. Här kokar det litet här och var, en ångande bäck rinner genom parken och rostiga järnrör med ventiler sticker upp ur marken, kvarlevor från den tid då man släppte ut ånga för att förnöja turisterna. Innevånarna i sta’n klagade dock på att ångutsläppen smutsade ned deras fönster, så man slutade med det. En annan sak man fick sluta med redan 1947 var att kasta sina sopor i en av de uttorkade källorna: efter en jordbävning någon helt annan stans på Island exploderade soptippen och spred många års ackumulerade sopor över Hveragerði med omnejd! Fragment från soptippen finns kvar i det kombinerade museum och växthus man byggt vid ingången till parken.

Geotermiska "parken" i Hveragerði

Geotermiska ”parken” i Hveragerði

Vi rullade vidare österut, och efter samhället Selfoss tog vi av norrut på en väg som ledde upp mot Hekla. Vi fick senare veta att man varnade turister för den vägen, men den var av bra kvalitet, problemfri att köra och tom på andra bilar (!). Hekla var inte svårt att identifiera, det är ett rejält berg som pyser ut vit rök på bortsidan av toppen. Hekla har haft arton utbrott sedan 1104, det senaste år 2000. Man har bra kontroll på utbrotten, för man kan tydligen analysera det material vulkanen spyr ut och datera det. Annars är det en märkvärdighet att de isländska sagorna aldrig nämner vulkanutbrott – var det så alldagligt att man inte tyckte det var värt att nämna, trots att många stora utbrott genom tiderna har orsakat både dödsoffer och förstört odlingsmark, vägar och bebyggelse?

Hekla

Hekla

Från Hekla fick vi åka samma väg tillbaka tills vi kom till väg 1 igen och kunde fortsätta österut via Hella och Hvolsvöllur. På vägen passerade vi åarna Þjorsá och Hólsá – ja, åar låter smått, kanske borde de kallas floder. Strax efter Hvolsvöllur svängde vi av på en liten väg ned mot kusten, för nu ville vi se platsen där mordbranden på Bergþorshvoll inträffade den 3 september 1011. Vägen var inget vidare, och skyltningen, som annars är bra på Island, gjorde oss tidvis rätt desorienterade. Plötsligt ”snubblade” vi över en skylt som visade på uppfarten till Bergþorshvoll. I dag finns det två gårdar på platsen, fantasifullt nog kallas de Bergþorshvoll I och II.

Av Njals gård finns inget kvar, fast där står en väderbiten skylt som berättar historien om hur Njals fiender brände honom och hans familj inne den där ödesdigra dagen. För den som inte läst Brennu-Njals saga kan man säga att det hela har alla ingredienser från de antika grekiska tragedierna – en klok, vänfast och fridsam man som går under på grund av andras småsinthet och hämndlust. Läs sagan! Det har företagits ett antal utgrävningar på platsen, en av dem av Islands sedermera president Kristján Eldjárn, men de rapporterna har vi inte kommit åt.

Björn studerar skylten vid Bergthorsvoll

Björn studerar skylten vid Bergthorsvoll

Vi skumpade tillbaka mot väg 1, och kunde fortsätta vidare österut. På vägen från Bergþorshvoll såg vi ett fjäll med is på toppen i fonden, och snart blev vi säkra på att det var Eyjafjallajökul – som vi alla försökte uttala under våren 2010. Islänningarna smyger in ett ‘t’ i dubbel-l, så det är ju inte alldeles enkelt. På västsidan av berget faller en å ned från berget i det som kallas Seljalandsfoss – ett av dagens många vattenfall. Men bättre skulle komma!

Yours truly framför Seljelandsfoss

Yours truly framför Seljelandsfoss

Eyjafjallajökul, eller rättare Eyjafjall, är mycket större än man tror när man ser den lilla vita fläcken på kartorna intill den betydligt större Myrdalsjökul och den gigantiska Vatnajökul.

Eyjafjallajökul

Eyjafjallajökul

Vi fick åka omkring 4 mil innan vi fick syn på Myrdalsjökul. Överallt rann små och stora vattendrag utför bergssidorna, men när vi kom fram till Skogar fick vi se det praktfullaste. Där bildar  floden Skóga, som får sitt vatten både från Eyjafjallajökul och Myrdalsjökul, ett magnifikt, 65 m högt vattenfall. Här hade vi solen i ryggen och fick se de dubbla regnbågar som gjort fallet berömt.

Dubbla regnbågar framför Skogafoss

Dubbla regnbågar framför Skogafoss – den yttre anar man i bildens vänstra kant

Men nu kändes det som om vi kommit långt nog för en dagsutflykt och vände åter västerut. Men det fanns en plats till vi ville se: Njal Thorgeirssons vän Gunnar Hamundsson bodde på Hlidarrende, en bit inåt landet nära floden  Markarfljot, som avvattnar Eyjafjallajökul, Tindfjallajökul och kanske på krokiga vägar också Myrdalsjökull. Väg 1 går här över en nästan kilometerlång vägbank med flera broar över deltat Markarfljot bildar när den når kusten, och strax efter att vi passerat den tog vi av på en riktigt usel väg norrut. Här var 30 km/t högsta möjliga fart (hastighetsbegränsningen var 80!), men gudskelov behövdes det bara en mil på den vägen innan vi nådde en betydligt bättre.

Fårkaos vid Hlidarende

Fårkaos vid Hlidarende

Men vid Hlidarrende hade de just börjat samla in sina får för höstslakten – det verkade inte särskilt organiserat, ett tusental får vimlade runt i nejden utan kontroll, något hundratal av dem uppe på vägen. Det blev krypkörning en lång stund, vi fick fotografera kyrkan i Hlidarrende från bilfönstret, och när vi omsider kom fram till uppfartsvägen avstod vi från att åka upp och titta närmare. Vi kunde ändå konstatera att Gunnar bodde mycket vackert på en bergssluttning med gröna fält nedanför – betydligt vackrare än hans vän Njals Bergþorshvoll, som ligger på en platt, sank och tråkig slätt vid kusten.

Kyrkan på Hlidarende

Kyrkan på Hlidarende

Gunnar, den ädle, kraftfulle, vackre  och vänsälle krigaren, blev efter många fejder dömd fredlös i tre år, men kunde inte förmå sig att lämna det vackra Hlidarrende utan stannade kvar och blev till sist dödad av sina fiender på grund av hans hustru Hallgerds  långsinthet – hon vägrade ge honom av sitt hår till en ny bågsträng när hans gått av. Gunnars slutreplik är obetalbar: ”Alla har sitt sätt att bli berömda”. Man frågar sig varför han gifte sig med Hallgerd, som var illa beryktad redan då.

Till sist kom vi förbi fåren och körde drygt tio tråkiga mil tillbaka till Reykjavik och hotellet. De festande ungdomarna var fortfarande i farten, men vi lyckades somna ändå.

Söndagen började med regn och blåst, och värre skulle det bli. Vi åkte norrut på väg 1 och såg skyltar som varnade för 28 m/s. Vi stannade till på en bensinmack för att köpa lunchsmörgåsar och mineralvatten; parkerade med motorhuven i lovart och lyckades öppna dörrarna och komma ut utan att de slets loss från bilen – det blåste REJÄLT! En gång i tiden (före 1998) gick väg 1 runt Hvalfjorden, nu för tiden finns en tunnel under fjordmynningen så man sparar 6 mil på vägen norrut. Men vi valde att ta den gamla vägen runt fjorden – kanske med någon försiktig förhoppning att få se en val – men piskande regn och stormvindar gjorde att vi knappt såg någonting alls. Väg 47, som den nu heter, skulle pryda sin plats i ett alplandskap och i dag var det ett extra spänningsmoment när vinden högg tag i bilen och försökte kasta den av vägen. Det hade inte varit bra, på sina ställen var det 50 meter ned till fjorden på andra sidan vägen.

En solglimt mitt i ovädret: storm, regn och stenras

En solglimt mitt i ovädret: storm, regn och stenras

Valfjorden

Hvalfjorden – vi möter just en av de sällsynta bilarna

Vi mötte kanske ett halvdussin bilar på alla de sex milen, men åkte också förbi ett gäng med tiotalet cyklister som valt helt fel dag att cykla. De verkade inte komma ur fläcken, men vi kunde ju inte erbjuda 10 personer och deras cyklar lift!

På nordsidan av fjorden kom vi litet i lä, och kunde ganska bekvämt köra tillbaka till väg 1 och ta vägtunneln hemåt. Det kostar 1000 isländska kronor att använda tunneln, men efter erfarenheterna på väg 47 kan man sluta sig till att folk gärna betalar den avgiften. Snart var vi tillbaka i Reykjavik, körde litet fel, men hittade sedan vägen mot Keflavik där vi skulle lämna tillbaka bilen. Vi förväntades checka in på flyget hem klockan 6 på måndagen, då Hertz inte hunnit öppna, så vi lämnade bilen redan på söndagseftermiddagen och tog en taxi tillbaka till hotellet. Vi hade turen att få en pratsam islänning som chaufför, han berättade hela resan om Island och Reykjavik och erbjöd sig till sist att hämta upp oss nästa morgon klockan fem och köra oss till flygplatsen, som ligger 5 mil från Reykjavik.

En måttlig middag och tidigt till sängs.

Halv fyra (ouch!) ringde väckarklockan, vi packade det sista och i receptionen stod vår taxichaufför Friðrik Jónsson och väntade. Lika talför var han på resan till Keflavik, vi fick svar på alla våra frågor och fick lova att ringa honom nästa gång vi kom till Island. Så var det bara 3 timmars obekväm flygning tillbaka till Arlanda, där molnbasen låg på 500 meter. Men isländska piloter är ju vana vid dåligt väder, så allt gick väl, vi fick våra väskor snabbt och i ankomsthallen stod dottern Nina och dotterdottern Elisa och väntade.

Tags: , , , ,

Comments are closed.