DNA-anor

Jag har blivit (vänligt men bestämt) anmodad att skicka in mitt DNA till ett företag i Texas som säger sig kunna analysera mitt DNA och (i tidernas fullbordan verkar det) berätta vilka andra människor i världen som åtminstone delvis har samma DNA som jag. De har hittills efter cirka en månad kommit så långt att de erkänner att mina prover kommit fram till dem – hur lång tid det tar innan de meddelar något intressant står i stjärnorna.

Jag måste erkänna att hela äventyret är  ett skott i mörkret – Ann Britt skickade in sitt DNA-prov i januari och har fått massor av förslag på personer som hon kanske är släkt med – i ett par fall har hon (genom konventionell och mödosam arkivforskning) kunnat göra det troligt att de nämnda personerna faktiskt är släkt med henne – men för den förkrossande majoriteten av de föregivna släktingarna är det helt omöjligt att nå ens någon darrande sannolikhet för att det är sant.

DNA-analys är i sin grund en skakig metod för släktforskning – det finns olika aspekter att beakta, som t ex att ”mitokondrie-DNA” tydligen ärvs från mor till dotter i evighet amen – en kvinna har samma mitokondrie-DNA som hennes mest avlägsna anmoder, förmodligen ”Lucy” i  Afrika för 3,2 miljoner år sedan! För män är det mer invecklat, de har inte denna oförstörbara DNA-arvsfunktion utan strular till det hela tiden, kanske för att de ärver både moderns och faderns DNA.

Sedan kan man ju ta sig för pannan när man läser en del av de rapporter som översvämmat Ann Britts mailbox den sista tiden – eller rättare sagt den särskilda webbsida som DNA-företaget har. Det är nog så att amerikaner är särskilt engagerade i att få bekräftelse på sina nobla anor – några av signalerna har varit att Ann Britt är  släkt med Gustav II Adolf (Karl den Store är också ett populärt inslag i släkttavlorna.) Men ett problem, som  mest talas tyst om, är att DNA-analysen inte kan tala om  huruvida det är en kusin (i vår bemärkelse) eller en gemensam ana för 5000 år sedan man hittat!

Så nu väntar jag intresserat men skeptiskt på vad DNA-företaget kan tänkas meddela om mina nobla anor – jag trodde det var bönder, torpare, drängar och pigor i Östergötland, Närke, Värmland och Jämtland som gemensamt skapat mig och det liv jag så mycket uppskattar.

Ann Britt, som kan det här betydligt bättre än jag, var inte helt belåten  med min text , men i dag orkar jag inte finputsa det hela – jag ber att få återkomma när jag begriper mer!

Björn

Comments are closed.