Tre dödskallar i Guide Michelin?

Vi begick ett misstag häromdagen. Vi fick nämligen  för oss att åka ut till Blidö och äta lunch på Blidö Värdshus.

Lätt och bekvämt tänkte vi, man bara åker den vackra vägen ut till Furusund, färjar över till Yxlan och sedan igen till Blidö. Sedan borde väl det välrenommerade värdshuset väl göra sig bemärkt genom tydliga och inbjudande skyltar som visade vart man skulle åka på den vackra ön.  Mistake! HUGE mistake! Inte tillstymmelsen till skyltning den första milen. Vid öns ICA-butik satt ett slarvigt skrivet anslag om värdshuset som antydde att man skulle ta till vänster där – fel igen. Vägen tog slut vid en brygga på Blidös ostkust – inget värdshus så långt ögat nådde. Tillbaka till ICA igen och vänstersväng på öns andra väg. Efter en mil till eller så passerade vi ett gigantiskt vägarbete (såg det ut som) med en jättemaskin gränsle över en till synes nyanlagd backe uppför berget.

Skylten med ”öppet” handlar om turistbyrån, inte värdshuset

Där stod en prydlig skylt som nämnde Blidö värdshus, men ingenting som antydde att det var här det låg. Inte ens ett ”Välkommen” eller ”Öppet” eller något annat som antydde att vi var framme. En pil som pekade uppför backen kunde ju också ha varit ett nyttigt tips. Från vägen syntes bara sten och grus och maskiner och vi tänkte att inte 17 kan vi köra in på en byggarbetsplats och fråga efter ett värdshus!

Så vi fortsatte söderut, passerade Blidö kyrka (vi tänkte att ett värdshus kunde väl ligga i kyrkbyn, men nej då). Till sist kom vi förstås till vägs ände, som även här var en brygga. Nu började vi bli smått irriterade, vände norrut igen och åkte tillbaka till byggarbetsplatsen. Nu hade jättemaskinen makat sig åt sidan, så vi körde uppför backen på ettan, fick se en skylt (10 x 10 cm) med kniv och gaffel på och något som liknade en pil åt vänster.

Den första verkligt informativa skylten

Vi kryssade mellan betongsuggor, stängsel och stora maskiner ett hundratal meter till och kom sedan faktiskt fram till det som kallar sig Blidö värdshus.

Uppfarten till ”värdshuset”

En kort stund blev vi litet uppmuntrade, beställde dagens rätt och satte oss under ett parasoll på altanen med utsikt över havet. Inte så tokigt. Vi behövde bara plocka disk och torka av bordet litet innan vi kunde sitta ned. Men så fick vi hämta maten (på riktiga värdshus är det bordsservering – basta!) och försökte skära bitar av kycklingen. Men det gick inte. Nej, hur i allsin dar man kan skapa en så stenhård kyckling är obegripligt. De borde sälja receptet till Sandvik eller Krupp eller någon annan specialist på hårdmetall. Med gaffeln kunde man till nöds repa loss små trådiga kycklingtussar. Ett obeskrivligt kladdigt ris fick vi som tillbehör. Där stod också några fat med resterna av något som för länge sedan varit en salladsbuffé, men den var ju inte direkt lockande.  Men om man skall vara rättvis så hade de lyckats blanda chilisås och gräddfil till en sås som i alla fall gick att äta. Grattis!

Vi blev förstås klara med maten rätt fort och såg oss omkring; det var tydligen party där i midsomras för hela altanen var full av krossat glas, cigarrettfimpar och använt snus. De städar väl varje jul, vare sig det behövs eller ej. I det skedet började vi diskutera om vi skulle klaga, men i vår gammaldags värld är det bara brackor som klagar på maten, så vi beslöt att skriva ett blogginlägg i stället.

Glaskross överallt

När vi beredde oss för att åka hem igen fick personalen tid att äta lunch och satte sig vid ett bord inte så långt bort. Det gick inte att undvika att höra när en av dem försökte äta samma kycklingrätt som vi och utbrast ”VI KAN INTE SÄLJA DEN HÄR KYCKLINGEN!”. Hon hade tydligen någon sorts förmansställning, för hon beordrade prompt en av de andra att stryka kycklingen från menyn och i stället sätta in rostbiff och potatissallad. Hur fräscht tror ni att det alternativet var?

Kontentan av det här är att vi på det bestämdaste avråder från alla kontakter med Blidö värdshus. Det behövs en totalt ny regim, ny personal och en grundkurs i matlagning innan stället ödmjukt kan göra anspråk på den ändå ganska  prestigefyllda benämningen värdshus. De kanske skulle göra ett studiebesök på Lasse-Maja i Barkarby? Fast det var ju ett tag sedan vi var där, så om Du själv går dit så speja och spana noga förrän Du över dess tröskel stiger.

Men glassen i Furusund var det inget fel på och det var intressant att stanna till vid Penningby och titta på det tunga gamla slottet.

Penningby slott

Två år senare kom vi tillbaka till Blidö i ett annat ärende – läs mer här!

Tags: ,

One Response to “Tre dödskallar i Guide Michelin?”

  1. Ulla Bergström skriver:

    Fantastiskt underligt!
    Min närmaste vän har ett hus på Blidö, så vi är där ibland sommartid när andan faller på. Vi har ätit där tre ggr, sommartid, alla gångerna. Allt har varit till största belåtenhet, fin service och mycket god mat. Snyggt och prydligt i övrigt. Senast vi två åt där är ungefär 1,5 år sedan. jag vet inte vad som har hänt, om det är ny ägare eller ny kock. Egentligen borde ju saken undersökas, för det är ganska många som äter där, inte minst de som har tillfälliga arbeten på ön.
    Hoppas Ni i övrigt kunde njuta av miljön och resan dit och hem. En trevligare del av Uppland, rent naturmässigt,än Uppsalatrakten, tycker i alla fall jag.Efter ca 45 års boende i och omkring Uppsala är jag ganska trött på denna platta slätt. Lycka är att passera gränsen in i Södermanland… Då börjar landskapet bölja av små kullar och dungar.
    Hälsningar från Ulla i Uppsala