I dag blåser det så man får hålla i hatten. De sista blombladen från häggen och den första äppelblommen snöar över oss när vi målar altanräcket (tredje lagret, nu med täckfärg) – vi tröstar oss med att det säkert går att skrapa bort dem när vi skall måla det fjärde och sista lagret . Färgen tog slut vid 12-tiden, men i färghandeln fick vi det ödesmättade beskedet att efter nyår får man inte längre köpa riktig oljefärg – någon (EU?) har bestämt att lacknafta är ohyggligt hälsovådligt och i fortsättningen skall man måla med vattenfärg. Nej, nu överdrev vi – det kommer att finnas något som kallas ”vattenbaserad oljefärg”: contradictio in adjectu, säger vi, antingen är det väl oljefärg eller så är det vattenfärg. Hur skall vi kunna behandla gamla gistna vattenskadade fönster med vatten i stället för olja? Kanske oroar vi oss i onödan, men hos oss är det en trosartikel att inget fullvärdigt fönster har tillverkats efter år 1900, så det gäller att hålla fast vid dem man har och behandla dem väl efter gamla metoder.
Vi har hunnit med allt vitt på altanen utom den sidan där klätterhortensian växer – vi våndas över hur vi skall kunna måla den delen av räcket, för hortensian har efter 20 års tjurande börjat växa och trivas – Björn försöker komma på lösningar med fall, toppgajar, bommar och annan marin rekvisita för att hålla spaljéerna med sin dyrbara beväxning svävande i luften medan vi målar räcket de annars hänger på; men ännu är vi inte i mål.
I förra veckan hade vi dottersonen Gustav, 1 1/2 år, här. Föräldrarna var på bröllop i Skåne i 4 dagar – det slås på stort nu för tiden; inte ens Kungen och Drottningen firade väl bröllop i 4 dagar???
Fördelen var att vi i fyra dygn fick förmånen att umgås med en liten människa i den ålder där man lär sig nya saker snabbast och hittar på bus under all vaken tid. Gustav är numera helt trygg med hundarna, även när de i sin förtjusning råkar riva honom under sina kärleksbetygelser. En tid för inte så länge sedan fanns det inget som kunde avhålla Gustav från att plaska i hundarnas vattenskålar, krypa ned till dem i deras korgar och om möjligt dra dem baklänges i svansen – förtretligheter som hundarna med ett beundransvärt tålamod fann sig i, för Gustav var ju deras valp.
Man brukar säga att någonstans i treårsåldern kan man märka när ett barn ”går om” hunden i intelligens – vi tycker det börjar märkas redan nu, för vattenskålarna får vara i fred och Gustav kan vänta på det rätta ögonblicken att med en kobras snabbhet ta bollen från hundarna och jublande kasta den – och hundarna jagar osvikligt efter bollen, lägger den vid Gustavs fötter och skäller uppfordrande: Igen! Igen! Och vi kan inte annat än tänka: ”Förunderligt!”
Hundarna börjar förresten känna igen sig på alla våra olika morgonpromenader – när vi tror att Zelda har rymt till skogs så har hon bara gått ett stycke i förväg längs den välkända vägen och undrar vad som sinkar Matte och Husse. Stackars Zalsa, som bara har ledsyn på ett öga och är blind på det andra, rymmer aldrig – hon håller sig tätt intill våra fötter utom när Zelda kommer tillbaka från någon tillfällig rusning; för då måste den odrägliga valpen tillrättavisas: Zalsa skäller elakt på henne och vi hör att hon säger: ”Har jag inte sagt att du inte får springa iväg så där? Nu fick ju Matte och Husse ropa flera gånger! Håll dig i skinnet!”
Liljekonvaljerna har börjat blomma – Ann Britt kunde plocka en liten bukett uppe på Härsbyskogen häromdagen. Skomakarens semester är slut, för nu är häggen överblommad och syrenen står i sitt flor. Vi var ju tvungna att klippa ned kaprifolen grymmeligen i höstas för att vi skulle måla altanräcket, annars hade Lövsta varit som allra vackrast just nu. Men det som är kvar är vackert nog!
Vi såg ladusvalor över ängarna vid Sunnanbro i dag, men ni har säkert sett dem för flera veckor sedan – nu väntar vi bara på tornseglarna; sedan är sommaren definitivt här. Näktergalen har hojtat från Kamphavet i ett par veckor nu – men vi hör bara en – hoppas bara att det inte är något trendbrott; de skall vara många!
Dagens bilder, varsågod:
Syrenen blommar bakom vårt nymålade altanräcke.
Gustav har bollen i ett säkert grepp; nu skall hundarna få springa!
Liljekonvaljen har börjat blomma.
Natt och Dag – Man kan undra hur blomman fick sitt namn; men det är ett faktum att den urgamla adelsfamiljen Natt och Dag hade en vapensköld som bara var delad i blått och guld – en mycket gammal vapenbild utan minsta krimskrams – har blomman fått sitt namn efter vapenskölden eller tvärt om – eller är det bara en slump alltihop? Enligt ”Den virtuella floran” är Natt och Dag ganska vanlig i Uppland och Södermanland, men sällsynt i andra landskap.