Sommaren med Zara

Men, så vi har misskött vår blogg! Det senaste inlägget är från sommaren 2016, mer än tre år sedan! Men bloggen har ändå en fördel framför Facebook – vi kan skriva hur långt (eller kort) som helst, lägga in bilder där vi vill, formatera texten som vi vill och måste inte kämpa med Facebooks ibland idiotiska funktioner. Dessutom sitter inte Storebror och samlar in information om den som läser bloggen och säljer informationen till obskyra företag och kanske statliga spionorgansationer. Därför skall vi försöka gjuta litet nytt liv i bloggen. Vi tänkte börja med att berätta om ”Sommaren med Zara”.

Zara är en ung, pigg och busig Jack Russell-terrier, mest vit, men med en del bruna tecken. Hon är hopplös på att sno saker som krasar eller skramlar; hon har tuggat i sig ett otal pennor, suddgummin (? De krasar ju inte?), dragskor till våra tröjor, bollar, flaskor med nässpray och nu senast ett plastfodral med tio rakbladsvassa knivar till vår robotgräsklippare. Tack och lov, det var det härligt krasande plastfodralet hon ville åt, knivarna låg alla i en hög på hallmattan.

Hon började sin karriär som en pytteliten valp den 28 mars 2018, vi fick hämta henne i början på maj samtidigt som vår dotter Nina hämtade en syster till Zara som fick namnet Winn-Dixie (eller Dixie till vardags) – det är ingen slump att båda har namn efter affärskedjor. Förr döpte vi våra Jack Russels efter danser (Zamba och Zalsa), men sedan tog danserna slut, och den tredje fick heta Zelda efter prinsessan i Tv-spelet. Men sedan döpte grannen sin nya valp till ICA, och då var det klart – nya hundar döper vi efter affärskedjor.

Fast hon var liten var hon ganska kaxig. När vi kom hem med henne släppte vi ut henne på gräsmattan så att hon skulle få träffa vår gamla hund Zelda, och tror ni inte att Zara morrade år den dubbelt så stora Zelda! Men snart var de bästa kompisar, kanske tänkte Zelda att hon äntligen fått en valp och Zara att hon hade fått en ny mamma.

Zelda lärde henne allt hon kunde, som till exempel att när matte och husse går ut genom dörren så kommer de alltid tillbaka, så det är ingen idé att hetsa upp sig. I stället lägger man sig i korgen och sover, tids nog är de tillbaka. Zara blev rumsren ganska snart, som alla våra Jack Russels blivit – någon enstaka olycka när man ätit något man absolut inte borde ha ätit inträffade förstås, men annars kom hon på det alldeles själv.

Vad det nu kan bero på, så blev systern Dixie stor och hårdför medan Zara fortsatte att vara pytteliten. Det blev upprinnelsen till sommaren med Zara. I början av juni lekte de en dag i trädgården, bråkade litet som valpar gör, och rätt vad det var pep Zara till och började halta illa på höger framben. Vi hoppades ett par veckor att det var något övergående, men hältan ville inte gå över och vi sökte veterinärhjälp i Norrtälje (distriktsveterinärerna i Rimbo kunde bara hästar och kor). I Norrtälje sade de ack och oj, men kunde inte säga något trots röntgenundersökningar för flera tusen kronor.

Så vi packade in oss och vår lilla halta valp i bilen och for till Universitetsdjursjukhuset i Uppsala. De röntgade också förstås, och där såg de med detsamma att benet var brutet. De hoppades en tid att tillväxtzonerna i benet skulle vara oskadade, men så var det inte.  Zara hade skadat benet så att det slutat växa. Om inget gjordes skulle hon bli illa halt resten av livet

Först visste de inte vad de skulle göra, vi fick anvisningar om att Zara inte fick hoppa, inte springa, inte gå i trappor och bara gå ut fem minuter i taget på koppel. Vi byggde en liten hage framför huset och gjorde en ramp med halkskydd så att hon inte skulle behöva hoppa nedför trappan, men hältan blev inte bättre ändå.

Andra eller tredje gången vi var på återbesök i Uppsala hade benexperten där läst om en operation som sällan prövats på hundar: man sågar av benet, drar isär delarna och fixerar dem och låter benet återbildas mellan delarna. En gnutta hopp gav det ändå, så vi sade ja till operationen trots att den inte var gratis för att uttrycka det försiktigt.

Hon opererades den 15 augusti och vi fick besked om att det gått bra. Vi byggde en bur av kompostgrindar i matsalen, för hon fick inte röra sig utan kontroll. Resten av sommaren tillbringade vi med att passa och rasta Zara. Ingen fick komma på besök, för hon blir alltid uppspelt när någon kommer hit, särskilt om det är barn. Hon hade ett stramt jättebandage på det onda benet (de gipsar inte när benet skall växa) – det fick hon ha kvar till slutet av september med flera byten. Vi var på flera återbesök hos veterinären på Ultuna samt hos Zaras sjukgymnast, som blivit så förtjust i den halta valpen att hon bad om ett idolporträtt, vilket hon naturligtvis fick. (Fantastiskt att det finns sjukgymnaster som är specialiserade på hundar!)

Sommaren med Zara tillbringade vi mestadels i köket eller på altanen; hon måste passas dygnet runt, och som sagt fick vi ställa in det mesta av våra egna engagemang. Det blev inte mindre dystert av att vår gamla hund Zelda blev illa sjuk och fick lämna jordelivet den 20 november. Men då hade vår valp repat sig och börjat tugga på allt hon fick tag på, så sommaren med Zara varade länge.

Efter hand har vi insett att Zara nog inte är en tvättäkta Jack Russell: hennes aptit leder snarare tankarna till en labrador, hennes intresse för solkatter till en katt, och, tyvärr, finns det nog litet räv i henne också, för hon har tagit tre hönor för grannen när vi inte var uppmärksamma nog. Annars märkte vi snart att det som fascinerade henne mest var TV som visade djur och barnbarnens paddor, helst när de visar färgglada bilder där saker hoppar runt. Ett par gånger har barnbarnen suttit i vardagsrummet och spelat på sina paddor när Zara trängt sig in mellan barnen och paddorna och till sist fått låna en egen padda för att de skulle få spela i fred. Och hon lärde sig att man kunde trycka på paddan och få saker att hända!

Nu finns ingen busigare och kärare hund än vår lilla Zara – hon överraskar oss ständigt; häromdagen lärde barnbarnet Lisa, 9 år, henne att ”gå fot” – vi får se hur länge hon kommer ihåg det. Och det onda benet är ett minne blott, hon hoppar och springer utan bekymmer; ”vita blixten” kallar vi henne när hon far fram och tillbaka i trädgården.  När hon hör glassbilen eller blåljusbilar – då blir hon varg igen och ylar sorgset så länge hon hör dem. Så glada vi är att vi satsade på hennes operation! Djurförsäkringen hos Folksam (som uppfödaren tog för vår räkning utan att fråga) gjorde att det sved mindre i plånboken än vi befarade – Zara är värd all tid och alla pengar vi lagt på henne.

Berättat av Björn