På semesterresan i december förra året till Teneriffa hände följande:
Jag reste med dotter Katja och hennes pojkar samt dotter Nina och hennes lilla flicka som då var 1,5 år. Nina hade beställt extra försäkring genom Ving i Europeiska. Eftersom hon tänkte att den då skulle gälla före hennes hemförsäkring, skev hon dumt nog inte upp hemförsäkringsnumret!
Första natten fick lilla flickan ett kruppanfall, henns första, så vi förstod inte direkt vad det var frågan om. När vi fattat vad det gällde provade vi med att gå ut på balkongen och försöka distrahera flickan så att hon skulle lugna sig. Förgäves! Nattluften var heller inte tillräckligt kall för att anfallet skulle ge med sig. Läkare tillkallades via hotellet, bra att Nina hade extraförsäkringen! Läkaren kunde inte göra något utan hänvisade oss vidare till ett akutsjukhus. Han skev upp namnet på en lapp. Vi ringde taxi, packade snabbt ihop oss och for iväg. Klockan var omkring 21.30.
Vid sjukhuset fanns en mottagningssjöterska/receptionist i en kur UTANFÖR sjukhusets ingång, där skulle man anmäla sig. Vi fick vänta en bra stund medan flickan kippade efter andan i sin mammas famn. När det blev vår tur visade det sig att den extra försäkring Nina tagit inte gällde här, här gällde hemförsäkringen! Suck! Jag ringer SOS international och får (efter väntetid) prata med en svensktalande man. Jag berättar vad som hänt och var vi är. Han säger att Ninas Europeiska försäkring visst gäller på detta sjukhus! Men receptionisten står på sig och vill ha hemfösäkringsnumret! Allt detta tjafs medan den lilla flickan fortfarande kippar efter andan! Mannen på SOS hittar Ninas hemförsäkringsnummer, men då vill receptionisten ha det på fax! Jag ber SOS-mannen prata med receptionisten själv och lämnar över telefonen till henne. Hon tar luren till slut, efter att jag viftat med den en stund!
Sen händer allt fort, tydligen har SOS- mannen upplyst henne om både det ena och det andra! Nina och lillflickan blir hämtade och får komma in genom sjukhusentrén! Jag måste stå kvar som gisslan tills faxet med hemförsäkringsnumret har kommit. Tror ju att jag sedan ska få komma efter in på sjukhuset, så jag har tagit hand om Ninas handväska med bland annat hennes plånbok och telefon. Men så fungerade det ju inte! ”Väntsalen” för både patienter och medföljande var på parkeringen utanför entrén!
På parkeringen fanns stenbänkar att sitta på och ett ”hål” i väggen bredvid receptionskuren där man kunde köpa kaffe, coca cola och smörgåsar. Mina pengar passade inte i automatens springa och inte vågade jag besvära receptionisten om att växla pengar. En vakt gick fram och tillbaka på parkeringen. Det kom fler och fler taxibilar med sjuka som nästan alla fick stå ute och vänta, även några av de som kom i ambulanser fick vänta ute på parkeringen. En mormor kom med ett tillsynes nyfött barn under sin tröja och med en pappa och en gråtande mamma i släptåg. De fick vänta ute de också! Efter någon timme fick bebisen och den gråtande mamma komma in. Pappan ville följa med, men blev stoppad.
Bland oss som väntade fanns alltså både sjuka och anhöriga. Endast den sjuke själv fick komma in, minderåriga fick ha en vuxen med sig. En familj som verkade bestå av farmor, hennes son, sonhustru, fem barn och några äldre släktingar länsade automaten på smörgåsarna. Snart kom fler släktingar och vänner till familjen och de hade mer mat med sig! Antagligen var det farfar som var inlagd på sjukhuset för farmor såg mest bedrövad ut. En timme till gick!
Jag började undra varför ingen kom ut från sjukhuset? Fler och fler hämtades av sköterskor och fick komma in, men ingen kom ut? Efter tre timmar, klockan var nu närmare ett på natten och jag kände mig sjuk av oro och höll på att frysa ihjä), vågade jag mig in på receptionen för att fråga om Nina och flickan. Samma arga receptionist såg nu snällare ut och sa att flickan fått andas i en mask med medicin, men att kruppen inte gett med sig. Suck! Och inte kunde jag ringa Nina heller, jag hade ju hennes telefon!
Fortfarande hade ingen kommit ut! Efter ytterligare en timme på parkeringen, nu var det riktigt kallt ute, kom mamman med bebin ut! Åh, vad glad jag blev! Och naturligtvis pappan och mormodern med! En skötersla kom ut och ropade upp några personen som sedan satte sig i taxibilar och åkte iväg. Jag antog att de fick besked om att deras vän/släkting hade blivit inlagd. De stora familjen med sjuka farfar blev kvar och ytterligare släktingar/vänner kom och höll dem sällskap.
Jag vågade mig in till receptionisten igen! Nu hade medicinen hjälpt sa receptionisten, så snart skulle de få åka hem! Jippie! Jag gick fram och tillbaka en lång stund till på parkeringen och oroade vakten, han tyckte väl att jag kom för nära entrén! När jag var helt stelfrusen och övervägde att på nytt besvära receptionisten kom Nina och lillflickan ut! Receptionisten ringde efter taxi och vi åkte hem till hotellet! Medicin fick vi utskrivet dagen efter av hotellets läkare och allt var sedan frid och fröjd!
Tänk på att alltid ha hemförsäkringsnumret med utomlands, tänk på att bara en får följa med sjukt barn in på sjukhuset på Teneriffa (hela Spanien?) och ingen om det är en vuxen som är sjuk!
Ann Britt