Hur länge har vi inte försummat vår blogg! Nu är det verkligen dags för en uppdatering.
Julen är avverkad och vi har just fått ett nytt år med blanka blad och nya kritor till – härligt! I år fick vi ihop alla våra barn med respektiven och alla barnbarnen till middag och avslutande julklappsutdelning redan i trettondagshelgen – förmodligen är det en statistiskt sett helt osannolik händelse att tjugo människor är friska och pigga samtidigt. Men det satt hårt inne – första försöket på Annandag jul frös inne för att Björn åt ett par skivor av ICA:s lökkorv på Juldagen – det skulle han inte ha gjort! Resterna av korven borde ha lämnats in till bakteriologisk analys, men den åkte i soptunnan fortare än kvickt när Björn orkade gå dit igen.
Till vår ej ringa förvåning har det nu varit minusgrader i flera dagar – vi som just vant oss vid det sydengelska klimatet. Fast stormar och orkaner verkar förstås mest hålla till i Skottland, så det finns i alla fall vissa tecken på att vi inte bor i Kent. För tjugo år sedan hade Dagmar och de andra ovädren gjort oss strömlösa, så vi hade fått elda mysiga brasor i kakelugnarna, koka te på mineralvatten och smälta snö för att spola på toaletten. Nuförtiden slår vädrets makter på ett annat, men lika handikappande sätt – bredbandet går ned! Nu får man väl ursäkta Norrtälje Energi för att de inte klarar av att leverera ADSL när telefonledningen är av på två ställen, stolparna omkullvräkta och läget i resten av kommunen ännu värre. Efter fyra dagar ringde det ändå till sist på den fasta telefonen, så då hade de inte längre det att skylla på. Men bredbandet har inte varit sig självt sedan dess – vi tappar uppkopplingen tjugo gånger om dagen och försöker hanka oss fram med Comviqs trådlösa ”bredband” – fast det går inget vidare, det trådlösa bredbandet verkar trassla till det för det fasta (eller omvänt). Nu tycker vi att det är dags för Norrtälje Energi att göra något rejält. Så här kan vi ju inte ha det, man kunde ju tro att vi bodde på landet!
Hösten var verkligen en intensiv tid i fjol. Inte nog med att vi höll i Hembygdsföreningens släktforskningskurs åtta kvällar i oktober och november; vi fick också nys om en dramatisk händelse i Rö 1936 som vi lade mycket tid på att utforska – resultatet kan ni läsa på Hembygdsföreningens webbplats. Vi ordnade en kulturvandring till de övergivna torpställena söder om Rösjön, organiserade föreningens julavslutning och satte upp en historisk informationsskylt till; och alltihop krävde förstås ett otal uppdateringar av föreningens webbplats. De senaste dagarna har vi faktiskt fått tid att jobba med släktforskningen, men det är nog slut för den här gången – nu är det dags att börja förbereda årsmötet.
I höstas såg vi också ”Last night of the proms” på TV. Som vanligt fick man ståpäls av stämningen, och sedan när det är slut sitter man där och undrar: ”Varför är något sådant helt otänkbart i Sverige?”
En sak vi observerat sedan många år tillbaka är att det minsann inte alls bara är patriotiska britter som köpt parkettplatser i Royal Albert Hall för ett okänt men antagligen betydande antal tusenlapppar; där viftas (förutom med olika brittiska flaggor från England, Skottland, Wales och Nordirland) med norska, svenska, irakiska och brasilianska flaggor för att nämna några få. Alla de där har minsann inte mycket anledning att sjunga med i ”Rule Britannia” om man läser texten ordentligt – vi andra vill väl också ha tillgång till havet?
Vi blir så eländigt avundsjuka på dessa britter som tillåts vara glada över att de är britter! Jantelagen var väl från början mest en fyndig beskrivning av småsinta människors avundsjuka i ett litet samhälle, men vi har verkligen gjort den till en del av nationens grundvalar! ”Du skall inte tro att Du är någonting”, har vidareutvecklats till ett axiom, att ”alla andra är värda mer än Du – och passa Dig noga om Du vågar ha en annan åsikt!”
En annan förbryllande aspekt av ”Last of the Proms”-fenomenet är att Storbritannien har tagit emot en minst lika stor andel invandrare som vi har. Lika fullt har Last of the Proms inte hängts ut som en rasistisk begivenhet för British National Party (eller vad nu deras Sverigedemokrater kallar sig) – föreställ er rubrikerna i Aftonbladet och Expressen om 7000 människor samlades i en lokal där man sjöng allsång på ”Flamma stolt”, ”Vår Gud är oss en väldig borg” och Kungssången! Att kalla det fradgande raseri vore väl att bagatellisera deras känslor!
Ja, det är inte allt man förstår av sin samtid – särskilt inte hur pressen egentligen tänker. Man kan ju begripa att tidningarna har ett lovligt intresse att tjäna pengar, men hur långt kan tesen ”ändamålet helgar medlen” egentligen sträckas? Inkvisitionen tyckte att tortyr och justitiemord var OK om man bara hänvisade till den rätta tron; kvällspressen åberopar reflexmässigt pressfrihet och ”allmänintresse” när de lockar lösnummerköpare med snaskigheter, personangrepp, misstänkliggöranden och rena karaktärsmord som inte kan kallas annat än ondskefulla. ”Non olet” – sade någon romersk kejsare om pengar han fick in i skatt på de offentliga avträdena: ”de luktar inte illa”. Fast frågan är om inte kvällstidningarnas intäkter ändå har en ganska obehaglig doft.
———
En kommentar när året masat sig fram i mars och talgoxarna filar som bäst: Av någon anledning blev det här inlägget inte uppladdat på två månader – kanske ville vi ha någon bra bild att lägga till, eller också är det ”stack overflow”; vi har ju haft en del att göra under vintern, för att uttrycka sig försiktigt. Men nu får ni läsa det, för vad det nu är värt, utan bilder.
Ann Britt och Björn