Ujujuj – så mycket det blev att göra!
Man tänker sig ju en stilla höst medan det sakta glider fram mot jul, men så blir det nog inte i år. Den nya hembygdsföreningen kräver väl knappt 100 % av tiden, men se’n är det ju en hel del annat som skall fixas också.
Vi hade dottersonen Gustav här en knapp vecka – liv och ståhej inom- och utomhus. Mamma Katja var i Tyskland för att hålla uppiggande föredrag för Lappsets medarbetare och det gick visst bra. Vi väntar oss att hon skall bli marknadsansvarig för norra halvklotet, minst! På torsdagen mötte vi Katja på Arlanda och lämnade tillbaka Gustav – det är inget tal om annat än att Mormor och Morfar är bra, men Mamma bäst!
Sedan lämnade Gustav förstås några miljarder elaka baciller efter sig, så nu har vi varit bedrövligt förkylda sedan dess. Upp 02.00 med galen hosta, Magnecyl, Mollipect och hinkar med starkt kaffe; men helt återställda är vi inte riktigt ännu.
Vi borde ha krattat ihop och kört bort alla löven, men vi ligger litet efter i den planeringen. Där ligger förstås 5-6 stora lövhögar på gräsmattan, men sedan regnar det 3 dagar i sträck och blåsten sprider ut våra löv i ett jämnt täcke över Lövsta igen – back to square 1.
För att inte tala om efterarbetet på målningssäsongen – vi har 47 halvfulla färgburkar som borde täckas med plast, en miljon verktyg, penslar, handskar och annat som borde ställas på vinterförvaring, ladugårdsvatten som borde tappas ned, sopor som borde köras till Salmunge och annat smått och gott som väntar. Men luften har liksom gått ur oss. En matsal där man vadar till fotknölarna i utspridda leksaker, verandan full av blommor vi i sista stund räddade från frosten… ja, man behöver vakna någon morgon full av kraft och mod, som Lill Lindfors sjöng. I stället för att kvartsvaken släpa sig till badrummet med galenhosta och fumla med Mollipect-flaskan. Märkligt att man inte tappat den i tvättstället och krossat både den och tvättstället ännu. Förresten måste vattenlåset rensas – det tar 10 minuter för tandborstvattnet att motvilligt krångla sig ned i avloppet.
Visst är det synd om oss?
Den 13/10 höll Björn föredrag på Släktforskarföreningen i Norrtälje; varje tisdag har vi släktforskarkurs här i Rö och den 4/12 är det julavslutning för Hembygdsföreningen, med bildutställning, glögg och pepparkakor. Och sådant händer ju liksom inte av sig självt! Nu har det dessutom dykt upp en sak till – det vimlar av miljoner som EU och välvilliga statsmakter vill kasta på dem som vill anlägga fiberoptiska datanät på landsbygden; fast myndigheterana vill bara prata med juridiska personer, så vi åker väl på att bilda ”Föreningen Väsby-Byle byalag” också. Vi har ju fått en viss vana vid sådant, men inte är allt detta att njuta sitt ”otium cum dignitate”?
Det är så sant som det är sagt, att man är aldrig så upptagen som när man pensionerat sig. Vilket vi förresten gör på allvar nästa år – den 1 mars går även Björn i ”riktig” pension – fast han redan levat på diverse tjänstepensioner i fem år. Den anemiska försvarsindustrin insåg inte vad den förlorade när den sade upp Björn som onödig overhead 2003 (och 2005). Fast nog hade det varit en riktigt dyster tillvaro att försöka sälja krigsmateriel eller konsulttjänster till en försvarsmakt som håller på att implodera – från 700 000 man, fasta rutiner och regler, inövad taktik och gedigen planering till 45 miljarder om året för att hålla 500 man i Afghanistan!. De andra 12500 av försvarets personal sysslar antagligen med att administrera de där 500. Indelningsverket var bättre!
Suck, ja, men man orkar inte hetsa upp sig lika mycket som förr – man glider allt mer mot den kristliga attityden ”Herre förlåt dem, ty de veta icke vad de göra”.