I dag har vi sorg. Vår hund Zalsa fick somna in i morse, för hennes sjukdom hade förvärrats dramatiskt den senaste veckan och det fanns ingenting annat att göra.
Hon blev bara 8 ½ år gammal, ingen ålder för en Jack Russell, men hon har varit mer eller mindre sjuk ända sedan vi flyttade till Lövsta 2004. Det visade sig då att hon var allergisk mot snart sagt allting och kliade sig blodig. Vi försökte med hyposensibilisering, men det innebar att vi måste ge henne flera sprutor varje vecka och hon blev till sist helt hysterisk av att vi stack henne så mycket. Vi bestämde oss för att så kan man inte göra mot sin hund och avbröt den behandlingen; i stället fick hon lugnande medel och kortisontabletter. Då slutade hon klia sig så våldsamt, men vad veterinären glömde säga var att kortisonet skulle göra henne blind.
Ändå levde hon ett bra liv i många år, vi förundrades över hur hon kunde jaga bollar på gräsmattan fast hon var blind; hon travade spänstigt med på våra promenader och deltog glatt i familjens aktiviteter. Men så i vintras måste någonting ha hänt – kanske var det en stroke, vad vet vi. Hon fick svårt att gå, sprang in i saker hela tiden, började gå ut inomhus och efter hand kunde vi se att hennes bakben förtvinade. Till sist blev till och med hennes svans förlamad och då insåg vi att det var dags.
När vi samlat oss litet tänkte vi skriva om alla hennes bedrifter; men det blir nog bland djurhistorierna på kamphavet.se. Här kommer ändå några bilder från gladare dagar:
