Vi gjorde en snabbvisit på Erikssäter i helgen; mest för att träffa Anders, Annica och pojkarna, men också för att hämta hem björkarna Urban och jag fällde i mars.
Vi köpte med oss en rhododendron att plantera på Erikssäter; här hemma växer den under protest, för det är en ”surjordsväxt” och sur är det minsta jorden är här på Lövsta. På Erikssäter däremot är det röd barrskogsjord som borde vara rejält sur; så nu väntar vi oss en 2 m högt ”träd från Rhodos” med vita blommor som stormtrivs där vi planterade den i halvskugga på terrassen.
Med Anders’ och Julius’ hjälp gick det kvickt att lasta 500 kg björkstockar på släpkärran; det är nog bra nära vad man får lasta på vårt lilla släp – men vi hade ju ingen våg, så vi fick nöja oss med att ”bedöma” vikten. Hem kom vi också utan missöden i dag. Julius tyckte förstås att vi slarvade med att samla in veden, han lade energiskt till ett stort antal pinnar han tyckte vi behövde för att hålla oss varma nästa vinter. Vilken omtänksam snart fyraåring!
Ingenstans är våren så vacker som på Erikssäter; fast jag kan ju vara litet partisk förstås. Björkdungen är just nu bara så där obeskrivligt skirt och fräscht grön som man kan använda fotot i en turistbroschyr.
Vildsvinen har jobbat kollossalt mycket för att markbereda skogen; man undrar hur många de är egentligen! Vargar har ingen rapporterat från de trakterna, men på något sätt verkar obygden överallt i Sverige bli vildare, det började när korpen kom tillbaka för tjugo år sedan, så där. Då berättades det om några få vildsvin som rymt från Brandalssund (eller var det dovhjortarna som kom från Brandalssund?). Rävar hade lämnat spår överallt på tomten, svanar simmar i viken, trädpiplärka och lövsångare har anlänt sedan länge. Men om man tänker efter: om allt fler människor flyttar från glesbygden in till staden så är det klart att de vilda djuren tacksamt breder ut sig där inga människor längre finns.
Men, ack, ingen fiskgjuse – så här års när sjön är öppen, brukade man alltid höra deras ”pjypp!” när de seglar högt över oss som ”W:n” mot himlen. Årets första fiskgjuse såg vi i stället på väg hem från besöket hos Katja och Nicklas i måndags – och även ett par blå kärrhökar. Här hemma väntar vi nu bara på näktergal, gök och trädgårdssångare av våra gamla kompisar – men så eländigt kallt som det är i dag lär vi få vänta ett tag till.
Det har blivit hemskt glest mellan våra promenader den här våren; gamla blinda Zalsa orkar inte riktigt med långa promenader, och det känns så kymigt att lämna henne hemma och bara ta med oss Zelda. Vi kom dessutom igång ganska tidigt med målnings- och snickerisäsongen och när det är uppehållsväder får det prioritet 1 – tids nog blir vi nog sittande inne när majregnen kommer.
Det nya balkongräcket börjar också närma sig sin fullbordan – allt är grundmålat och nu skall bara de utvändiga tvärslårna och överliggarna skruvas dit innan det är dags att måla alltihop vitt 2 gånger. Plus att fylla i diverse skavanker som uppstod när vi fick plåten på balkonggolvet bytt förra året – plåten skall ju gå upp 15 cm bakom väggpanelen, så vi fick bryta och bända en hel del. Nästa steg är att skrubba hela norra gaveln och skrapa bort lös färg innan vi kan börja måla på allvar.
Björn