I fredags hade vi haft en dygnsmedeltemperatur över noll i en vecka – det är väl så meteorologerna definierar våren? Hög tid tycker vi, för vi tröttnade på fimbulvintrar för länge sedan.
I vintras eldade vi upp all ved vi hade (fick köpa mer på OK; oförskämt dyrt), bar in elementet som skulle hindra rödfärgen i sadelkammaren från att frysa och satte det i köket, där golvvärmen inte hade en chans; och noterade som vanligt att vattnet i lilla stugan och ladugården var fruset.
Vi hade turen att få tag på en snöslunga i februari – vi orkar inte stå på pass klockan fyra på morgonen för att öppna grinden för den plikttrogne grannen som plogar åt oss. Dessutom plogade han bort en hel del gräsmatta också, så vi tror att snöslungan lönar sig väldigt fort om man räknar ihop pengar och återställningsarbete. Att köpa en snöslunga brukar ju vara ett osvikligt sätt att framkalla massor av plusgrader och hålla snövädren borta, men fullt så snabbt gick det inte – vi fick användning av den flera gånger. Lärorikt för att säga det minsta; snöslungan kastar iväg snö, is och smärre stenblock 20 – 25 meter, så det gäller att inte rikta utblåsningsröret mot fönsterrutor och annat ömtåligt. Att rikta röret mot vinden är inte heller någon bra idé; Björn såg snart ut som Doktor Zjivago efter 14 dagars fotvandring i snöstorm i Sibirien.
Men nu är det som sagt vår – bofinken kom den 24 mars och nu är vårkonserten i full gång. I dag tror vi också att vi hörde lövsångaren. När våren kommer är det dags att göra saker utomhus – på kvällarna jobbar vi som illrar för att avsluta årets forskningssäsong, för dagarna behövs till att städa trädgården och förbereda målningssäsongen. Det senare lade vi sex timmar på i dag; nu är stommen till halva byggnadsställningen på nordsidan uppe. Man ack så trött i ryggen man är! Vi måste köpa mer virke till byggnadsställningen, för hälften av det vi har sitter fortfarande kvar runt balkongen, där det skall byggas ett nytt räcke. Men först en rejäl ställning på norrsidan, så att Ann Britt kan känna sig trygg när hon restaurerar de illa medfarna fönstren på andra våningen.
Ann Britt har ägnat mest hela vintern åt släktforskningen och hittat en mängd nya anor bland finska nybyggare i Värmland. Björn grävde i nypublicerade dokument från 1500-talet och satte ihop flera nya sidor på Rösajten om socknens innevånare långt före kyrkböckernas tid. I mars så där fick han tid för litet egen släktforskning och lyckades väl i alla fall hitta några fler bevis för de mer problematiska anorna i Vårdnäs socken i Östergötland.
Men vi blev också engagerade i ( eller snarare engagerade oss i) att hitta på namn för de nya adresser som skall användas i Rö. Några politiker (som troligen vägrar åka utanför tullarna utan militär eskort) har bestämt att gårdsnamn är fult och gatunamn är fint. Hela världen (helst) skall därför ha adresser som liknar ”Satellitgatan 24”. Mot enfalden kämpa gudarna förgäves! (Kan någon det på latin så skall vi omedelbart ta det till valspråk). Häromdagen fick vi besked från kommunens handläggare, som med osviklig stilkänsla valt ett namn som bryter namnprinciperna i Rö i övrigt – inom kort kommer vi inte att bo på Lövsta i Rö, utan på Johan Nådigs väg 27 (eller något sådant , numreringen är inte klar). Vi kommer förstås att ägna oss åt civil olydnad och ange adressen som LÖVSTA (Johan Nådigs väg 27).
Björn blev uppmanad att bli webmaster för Norrtälje släktforskarförening – valberedningen bad så snällt att han inte hade hjärta att säga nej; men där rök en hel del tid som annars hade kunnat komma Röforskningen till del. Men, förstås, släktforskarföreningen är ju också bra för forskningen i ett större perspektiv, så det går att leva med.
Men nu får ni nöja er med den här lilla uppdateringen från oss på Lövsta. Vi hörs snart!