Samuel Clason

Om någon vet vem Samuel Clason var så blir jag oerhört förvånad!

När jag fick hans doktorsavhandling i händerna visste inte jag heller vem det var, bara att han tydligen var en seriös historiker som intresserade sig för den hundraåriga adliga huggsexan som föregick Karl XI:s reduktion. Nu för tiden finns nästan alla svar på Internet, så från Wikipedia lär jag mig att han föddes 1867 i Uppsala och dog 1925 i Stockholm. Han gjorde en vacker akademisk karrär, doktorerade 1895 med en avhandling med det föga lakoniska namnet ”Till reduktionens förhistoria, Gods- och ränteutsöndringarna och förbudna orterna”.

Han blev professor i historia i Lund 1904 och Riksarkivarie 1916. Han var också tjänsteman i Riksdagen från 1895 och sedan politiker, invald i första kammaren 1907, samma år som Oskar II dog; han var högerman, religiös och fosterlandsvän; och var också statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet ett par år. (Många av er har inte hört talas om ecklesiastikdepartementet – detta underbart tungvrickande ord – det hade hand om frågor som rörde kyrkan och skolan; namnet kommer förstås av latinets ecclesia, som betyder kyrka).

Om det inte varit för hans doktorsavhandling så hade inte heller jag intresserat mig för en obskyr akademiker och politiker från förra sekelskiftet; men vill man förstå vad de mäktiga sysslade med under 1600-talet är hans bok god läsning. Inte så att den är lättläst och underhållande – tvärtom, det gör ont att ta sig igenom den; jag fick begära omlån för att jag inte hann igenom den på tre veckor.

Nu har jag kommit en god bit på väg och häpnar över hur det gick till på den tiden. Om man anlägger någon sorts filosofiskt perspektiv på samhället för x antal hundra år sedan så kanske adelsväsendet inte var någon dum idé. Landet behövde krigare; krigare kostar pengar; och gott om pengar hade landet aldrig. Alltså betalade man folk som ville vara krigare genom att de slapp betala skatt; de blev frälsta från skatt, frälsemän, eller adelsmän som vi senare skulle säga.

Sedan började den kanske goda grundtanken att spinna ut i en massa konstigheter; att krigare var förmer än andra är väl inte någon unikt svensk tanke, särskilt som krigaren förväntades skydda kvinnor och barn, stå vid sitt ord och på alla sätt vara en hedervärd person. Men efterhand fick man för sig att de där hedervärda karaktärsegenskaperna på något sätt var förenade med rikedom, högsta möjliga antal förfäder med samma sociala ställning och mer därtill – även om man inte hade den terminologin räknade man trosvisst med att hög karaktär gick i arv; de tusentals bevisen på motsatsen även i deras samtid lyckades man kraftfullt förtränga.  Det fanns helt enkelt olika sorters människor; att finare människor understundom visade sig vara ovanligt vämjeliga skurkar rubbade inte deras tro – javisst, greve X är en skurk, men han är ändå en bättre människa än bonden Y, som aldrig ljugit, aldrig stulit och i allt varit en ”gentleman”.

Classons avhandling går igenom de skriftliga spåren av denna märkvärdiga period i Sveriges historia med en utmattande noggrannhet. När vi kommit fram till den senare delen av 1500-talet och 1600-talet är den ursprungliga tanken om ett samhällskontrakt mellan Kronan och krigarna totalt bortglömt. Det handlar om att köpa lojalitet från en överklass som är helt övertygad om att de är bättre människor än andra och egentligen borde belönas mångfaldigt mer än de dittills blivit.

Här måste jag kasta in en reservation: mitt resonemang börjar låta som när LO hävdar att alla arbetgivare driver sina anställda med oxhudspiska och spänner deras hustrur för plogen – det fanns gott om människor som trots sin fnoskiga bördsstolthet var just hederliga, rättvisa och hårt arbetande för landets bästa – Axel Oxenstierna är väl ett exempel som ligger nära till hands; men det finns många fler.

Ett par veckor efter att jag skrev ovanstående drapa har jag hunnit till sidan 167 ( av 279 förutom bilagorna) i Clasons bok – och det blir blir bara värre! De högadliga ämbetsmän jag nyss tog heder och ära av ter sig nu som under av ansvarskännande och osjälviskhet i jämförelse med Drottning Kristina. Varje statsbudget man satte ihop under åren kring 1650 kraschade innan den blivit stadfäst, för medan ämbetsmännen räknade gav Kristina bort alla inkomsterna – när Per Brahe och hans kollegor tittade upp från sina papper hade hälften av de inkomster de räknat med försvunnit till Kristinas favoriter. Hon tyckte särskilt om att ge  ”presenter” till folk hon tyckte om; och vilka presenter! Till den blivande Karl X Gustav, diverse utländska ambassadörer och andra gav hon t ex presenten att alla deras skulder till köpmän och leverantörer skulle betalas av staten! Eftersom dessa herrar inte direkt levde sparsamt blev det en hel del pengar!

Drottning Kristina som hon själv ville se sig

Per Brahe den yngre - försökte bromsa, förlorade allt

Det tornar upp sig till en verklig apokalyps allt eftersom jag läser; 1651 måste Kristina ta upp lån för att kunna fortsätta som hon var van, statens ämbetsmän får bara ut halva lönen och snart får de nöja sig med skuldebrev på obestämd tid i stället för lön. Krediten började tryta – den enda säkerhet Kronan kunde erbjuda var andel i framtida inkomster. I det läget drar man igång en realisation av Kronans gårdar; tveksamma köpare uppmuntras att snarast möjligt köpa dem. Villkoren sockras, man struntar i att man redan givit bort gårdarna som förläning till andra. Eftertänksamt folk tvekar; för om gården redan är förlänad kanske jag inte får tillgång till den förrän förläningstagaren är död, och det kan ju ta tid.

Ett sådant obeskrivligt kaos! Medan ämbetsmännen tog tillbaka gårdar man givit militärer i stället för lön (enkla överstar och annat fotfolk kunde inte skapa några allvarliga problem) höjde Kristina Karl Gustavs och hertig Adolf Johans löner med några hundra  procent och utnämnde 7 nya grevar och 11 friherrar, alla med massor av gårdar som inte längre skulle betala skatt till Kronan. ”Det säger sig själft, att man under sådana förhållanden icke skulle börja 1652 med synnerligen ljusa utsikter”, säger Clason – the understatement of the year! Dessutom var det en elak missväxt under de här åren och pesten grasserade så att Kristina själv flydde från Stockholm till Uppsala.

1653 skriver Kristina till sina ämbetsmän och klagar över att det inte finns något mer att donera! Ämbetsmännen klagar i brev till regeringen att de inte har tid att tjänstgöra, eftersom de måste tigga pengar på gatan för att skrapa ihop bröd till familjen. Man konfiskerade fattigbössorna för att dela ut till tjänstemännen, men det räckte inte långt.

Samtidigt påpekar Clason rättvist, att de hårt arbetande, högadliga ämbetsmännen som försökte hålla Kristina inom någotsånär rimliga gränser aldrig hade några problem med att ta emot donationer, gåvor och förläningar för egen del – de tyckte väl att det inte var mer än rättvist, för vem hade ett svårare arbete att utföra?

Den 6 juni 1654 avsade sig Kristina Sveriges krona, efter månader av förhandlingar om vilka inkomster hon skulle ha som ex-drottning av Sverige. En viktig paragraf i överenskommelsen var att hon inte skulle vara ansvarig för några utgifter hon orsakat Sverige under sin tid som som drottning. Hennes ekonomiska självbevarelsedrift verkar inte någonsin ha bättrats; mycket av hennes senare historia handlar om desperata låneaffärer. När hon 1689 begravdes i Peterskyrkan i Rom i en ståtlig marmorsarkofag hade det blivit nya tider i Sverige. Den hårdhänte rikshushållaren Karl XI hade blivit varm i kläderna.

Berättade Björn

Karl XI: Ingen charmknutte, men han kunde räkna

Om reduktionen  Om adelsväsendet   Om Drottning Kristina   Om Karl XI  Om Samuel Clason

Tags: , ,

Comments are closed.