En oändlighet av möda…

Någon – minns inte vem – har sagt att ”geni är förmågan att göra sig en oändlighet av möda”.

Det är inte utan att jag börjar känna mig smått genialisk just nu – fast i all blygsamhet, förstås. Sedan trettondagen har jag skrivit av – excerperat –  person- och platsnamn ur 250 års jordeböcker och hittills skrivit in 2000 av dem i databaserna på Rösajten. Allt annat har jag satt på hold – det känns litet överfokuserat om man kan säga så – att ta en promenad till stationen med hundarna  känns som om man är oanständigt slapp och nöjeslysten.

Varför all denna möda, kan man fråga sig? Jo, när man tänker på den lilla landsortsocknen Rö – som är helt fri från verkligt viktiga historiska personer och händelser (jämför bara med  grannsocken Skederid, med lagmannen Birger Persson, Heliga Birgitta och annat illustert folk) – så undrar man om historiens dramer bara utspelades på annat håll. Gick de här i sin vardagliga lunk, plöjde sina etthundra 2 meter breda åkerremsor och glodde litet när kungliga kurirer galopperade igenom längs landsvägen, begärde friska hästar i Väsby och försvann i ett dammoln åt Stockholms- eller Norrtäljehållet. Hade de någon aning om vad som hände ute i världen?

Hörde de talas om Botolf i Gottröra Ösby – han som blev dödsdömd 1311  för att han med intelligenta argument ifrågasatte att nattvardsvin och oblat förvandlades till Kristi blod och kött – han tyckte det liknade  kannibalism!

Hörde de talas om den lilla flickan Birgitta i Finsta som såg jungfru Maria i syner i sin ”bönegrotta” ungefär samtidigt?

Märkte de något av oroligheterna på 1430-talet, när bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson drog runt och brände fogdeborgar?

Hörde de talas om vad som hände i Stockholm i början av november 1520 – brydde de sig eller tyckte de att det inte gjorde så  mycket att herremännen tog livet av varandra?

Man ser sig omkring när man är ute och går – försöker tänka bort asfalterade vägar, täckdiken, moderna hus och allt det andra – tänka dit smala åkerstrimlor, gärdesgårdar och små grå hus med torv på taket och pyttesmå  ”vindögon” som ljusinsläpp. Människor – säkert förfärade om de sett mig – i ännu gråare och bylsiga kläder, fårade i ansiktet och slitna i kroppen.

Allt det där gör det så spännande att läsa de papper de lämnade efter sig – de flesta kunde förstås inte skriva, men de som kunde,  de skrev om alla de andra kring sig. Vad de hette, var de bodde, hur mycket de ägde, vad de var osams om och vad de höll med varandra om.

Det är svårt att förstå allt man läser – inte för den gamla handstilens skull, för den börjar bli välbekant och nästan lättläst – värre är det när halva bladet är bortbränt (när Stockholms slott brann den 7 maj 1697 kastade man ut de brinnande böckerna i Riksarkivet genom fönstren för att rädda dem).  Än värre är att deras värld och referensramar var så skilda från våra.

För de flesta var alla historiska perspektiv främmande – man skrev för att kunna sköta sitt jobb i morgon; eller i bästa fall nästa år. Deras perspektiv var också påtagligt lokala – i de flesta fall var horisonten detsamma som sockengränsen. Den patriarkala fokuseringen i samhället var också så total att vår tids feminister borde anse att de i princip redan är i mål! Man tyckte inte att det var nödvändigt att anteckna kvinnors namn ens när de födde barn eller dog; ofta inte heller barnens namn. Kvinnorna antecknas som ett manligt attribut (Lars Larssons hustru) eller som en siffra (Lars Larsson, 1 hustru).

Lika fullt levde de i en juridiskt mycket invecklad värld;  reglerna för jordägande,  arv, skatter och annat gör att vi nu för tiden  borde göra vår självdeklaration med en sång på läpparna. När Kronan i sin ständiga penningnöd behövde avlöna sina tjänstemän (och försäkra sig om ”direktörernas” lojalitet) började kungar, drottningar (och kanske mest förmyndarregeringar) avhända staten dess skattebas på ett hårresande sätt.  Förutom ren girighet hos förmyndarregeringarnas högadliga medlemmar (har jag sett detta nyligen?)  härskade en fullkomligt häpnadsväckande nonchalans inför alla längre perspektiv. Kvartalskapitalism år 1650???

Det gick mycket riktigt åt h..e; landets smala lycka var att vi fick en kung som kunde addera 1 och 1 och dessutom tänka längre än näsan räckte: Karl XI. Ingen charmerande person, av allt att döma, definitivt ingen far i mjukisbyxor, hårdhänt och inte onödigt kitslig med lag och rätt; men han fick landet på fötter. Man kan ju bli litet tveksam till att han krävde uppvisad lagfart på gods som varit i samma ägares händer sedan den grå forntiden för att inte konfiskera dem, men å andra sidan hade drottning Kristina, hennes nobbade friare Karl X Gustav och hans egen förmyndarregering ”sålt” det mesta av kronans jord (och därmed skatteinkomsterna) för belopp som först motsvarade 33 års skatt, sedan 22 års skatt och till sist 11 års skatt. Eftersom all skatt räknades på jorden – vad tänkte de göra efter 33 år? Eller 22, eller till sist 11!!!

Och detta var bara frälseköpen: de mest gynnade ”direktörerna” – Magnus Gabriel de la Gardie, Oxenstiernorna och andra – fick också donationer; stora jordegendomar utan annan motprestation än deras lojalitet, för alltid förlorade som skattebas för staten.

Nu har det här blivit långt nog; men någon gång skall jag berätta om borgmästaren Hans Nilsson, en av Rös stora män, som fick 3 gårdar i Rö i förläning och sedan på 15 år köpte  upp nästan alla gårdar i hela Rö efter 33-årsvillkoren. Och hans medtävlare Gabriel Bengtsson Oxenstierna och hans kusin Gabriel Gustavsson, som fick köpa resten till 22-årsvillkoren. Och hur Karl XI:s reduktionsångvält gick fram över dem och deras arvingar.

Björn

Tags: ,

Comments are closed.