Ut i skogen skall vi gå…

I dag satte vi upp fyra nya ”torpskyltar” på Härsbyskogen.

Vi ligger litet efter i planerna; egentligen hade vi siktat på lika många nya skyltar som förra året, men det har gått långsamt med forskningen under den intensiva målningssäsongen och när vi äntligen kommit igång dök det upp nya spännande uppgifter så att vi fick starta om forskningen ett par gånger.

Stolparna och skyltarna har stått färdiga en månad nu, men gång på gång har vi fått ändra texterna, printa ut och laminera om. In i det sista satt Björn och ändrade texterna på Sveden och Damejeannesvägen, men vid tvåtiden kom vi ut med Urban som spett- och släggbärare. Den första skyltplatsen låg precis där vi ställde bilen, så det var inget problem. De tre andra ligger på andra sidan om en vägbom, så därifrån fick vi bära den sedvanliga rekvisitan: slägga, spett, stolpar, skyltar, trappstege, skruvdragare, anslag, häftpistol och annat smått och gott.

Första anhalten var torpet Sveden – en gång låg det i mitten på en stor inäga, nu ligger det  i mitten av en risig granskog. GPS:en lade förstås av så fort vi kom in i skogen (”ingen satellitmottagning”) och med Björns övertro på modern teknik hade vi förstås varken karta eller kompass med oss. Sista gången vi gjorde det misstaget!

Det tog oss gott och väl en halvtimme att leta oss fram till Sveden; hoppande över massor av diken och vadande fram i röjningsavfall. Till sist kom vi ut på en skapligt snygg skogsväg, där vi till vår enorma frustration fick se en bil parkerad! Vi hade missat Sveden med 50 – 100 meter och gått förbi tills vi kom fram till vägen från Lovisedal. En liten tröst är dock att även den vägen är spärrad av en vägbom, så själva hade vi inte kunnat åka så långt fram.

GPS:en såg emellanåt en satellit, så vi fick ett tips då och då och hittade så småningom fram till Sveden. Tillbakavägen via Svedens lada var bekväm och välkänd – ett enda dike att hoppa över – det är den vägen man skall gå, inte kasta sig in i grandjungeln på västsidan av Sveden.

De följande anhalterna, Björksättra och Gransättra, hittar vi till med förbundna ögon, så därifrån gick det smidigt. Vi tyckte att vi gått väldigt långt, men stegräknaren var obarmhärtig – sex ynka kilometer blev det.

Förresten kommer vi snart att behöva hitta på något för att få hjälp med skyltunderhållet – nu har vi sexton skyltar utsatta och fler skall det bli. Ett anslag klarar ungefär ett år innan det blivit så blekt av solen att det behöver bytas – och i bland behöver vi också datera upp texterna, som när vi hittade Västanbro omnämnt 40 år tidigare än när vi trodde det byggdes. Fågelvägen från Lövsta runt till alla 16 skyltarna är drygt 12 km – på marken alltså ett par mil. Inte en promenad man tar varje dag. När vi börjar skylta på Beatebergs ägor (om vi får tillstånd, vilket inte verkar självklart just nu) blir det många fler mil. Kan man få folk att adoptera skyltar? Så att de tittar till dem då och då och ringer om något behöver fixas?

Generellt sett har vi faktiskt ingen klar idé om hur vi skall permanenta den här verksamheten – en vacker dag orkar vi ju inte kånka runt med spett och släggor över stock och sten. Utan någon som bryr sig blir förstås våra skyltar snart lika glömda som torpen de berättar om. Vi har dragit oss för att dra igång en riktig hembygdsförening – förutom att man som styrelsemedlem i alla fall måste göra allt jobbet, så blir det oceaner av sammanträden, protokoll och formalia. Så länge Roslagsbanken vänligt ställer upp med anslag varje år är pengarna egentligen inget problem, men det kan ju ta slut lika fort  som det började. Det här tål verkligen att tänkas på!

Men så länge det är kul borde man inte bekymra sig – det finns forskningsuppslag som skulle räcka i hundra år för oss.

Glöm inte att titta in på Rösajten  den här veckan också!