Äntligen fick vi litet mänskligt väder – vi har haft vantar på oss när vi varit ute den sista tiden – vantar i maj är ju inte klokt! Dags att göra något åt vår ”trädgård”.
Rådjuren har ätit upp alla grenar de nått i äppelträden och försökt utrota vintergrönan (hur hittade de den under 75 cm snö?). Lilla rhododendron är nog slutligen stendöd och skall ersättas av en rosenbuske. Den stora rhododendron utanför verandan ser skaplig ut, trots allt. Det här är ju inget vidare ställe för rhododendron – marken är lika kalkhaltig som Dovers klippor.
Det blir ingen egen potatis i år – medioker skörd och mycket skorv – i stället skall potatislandet omskolas till grönsaksland, för sallad, persilja och dill växte bra förra året. Det har växt så mycket ogräs i potatislandet att det tog en hel dag att rensa, gräva och jämna till. En annan dag gick åt till att rensa bort alla löv som skyddat rosorna.
Vi väntar otåligt på en offert från vår trädgårdspimpare – vi hoppas ha råd att lägga plattor under nya paviljongen och byta ut de gamla lecablocken längs rabatten mot riktig kantsten. Den första offerten innehöll inget pris på kantstenen, så vi kan inte bestämma oss ännu. Men nya trädgårdsmöbler har vi beställt och paviljongen ligger på släpet i väntan på montering.
Målningsprojektet gick i stå när våren försvann för 14 dagar sedan. Björn har dock grubblat en hel del över hur vi skall sätta upp byggnadsställningen över balkongen – vi måste nå 7 meter upp till gavelnocken över balkongen och 2×4-reglarna är bara 4 1/2 meter långa. Att bygga på balkongen känns inte riktigt säkert, ingen vet nämligen hur den sitter fast i huset – det skall vi försöka ta reda på, men då måste vi bryta upp panelen på undersidan. Det blir som vanligt att pröva sig fram med tiodubbla säkerhetsmarginaler – snedstag överallt, hundra spikplåtar och tusen skruvar. Väggen över balkongen blir den besvärligaste delen, att jobba med långväggarna sedan blir ju en promenad i parken även om en hel del ruttet behöver bytas ut.
Inez, Ninas och Urbans Jack Russel, som snart fyller ett år, har upptäckt att man kan bada i vårt dike. Eftersom hon älskar att bada hoppar hon i så ofta hon kan, plaskar runt, doppar huvudet och beter sig som ett riktigt vattendjur. Tråkigt nog består botten i diket av djup, svart gyttja, så hon blir obeskrivligt lortig. Nina kom dock på att om man ställde ut en balja med rent vatten åt henne så är hon självrengörande – hon leker i baljan tills hon är ren igen.
Till midsommar väntar vi amerikabesök – gods and Iceland volcanos permitting. Ann Britts pappas kusin Irving Lundell, hans dotter Julie och hans brorsdotter Esther kommer hit på intensivkurs i svenskt midsommarfirande. Vi skall hinna med en del sightseeing också; Stockholm, Norrtälje och närområdets ”märkvärdigheter” förstås, men vi tänker oss också bort till Breds socken väster om Enköping där Irvings fars släkt hade en gård i många hundra år. I morgon tänker vi åka bort och reka i Bred – det gäller ju att hitta när vi åker dit med släktingarna.
I dag åkte vi till Wallby handelsträdgård och inhandlade 6 säckar jord, 1 äppelträd (Katja heter sorten – kul, vad?), 1 klängväxt och diverse nät mot rådjuren – vi är tveksamma om nätet räcker för att hålla dem borta; det borde vara spanska ryttare, trampminor och en vallgrav med krokodiler; men så får man ju inte behandla Bambi! Förresten läste vi nyligen att Bambi i ursprungssagan var just ett rådjur, men när Disney gjorde film av sagan var han tvungen att göra Bambi till en amerikansk hjort – den amerikanska publiken i gemen hade aldrig hört talas om rådjur. Stackars amerikaner!
Eftermiddagen gick åt för att så grönsaker och plantera rosor och äppelträd. Vid 4-tiden tittade vi upp och undrade ”var är Zalsa? Hon var ju här alldeles nyss!” Nix – sökte igenom huset, alla bodar och tomten – ingen Zalsa. Till saken hör att hon vimsat iväg förr, en gång till Klippan, nästgrannen åt norr, en gång till grannen åt söder. Stackars Zalsa är ju numera helt blind och verkar inte riktigt ha alla hästar hemma – stöter hon på ett hinder girar hon inte litet grand, utan minst 90 grader och ökar dessutom farten. Snart insåg vi att hon var försvunnen och drog igång en Search and Rescue-operation. Grannarna engagerades, vi ringde polisen och frågade om någon anmält en vimsig hund i Rö och sprang runt i allt vidare cirklar och letade.
Efter en timme hade vi inte hittat henne och kom överens att Nina skulle köra mot Rimbo och leta, vi tog bilen till Väsby och tillbaka mot kyrkan. Mitt för Härsby på gamla E18 fick vi se någon långt ute på gärdet vid Kamphavet som bar på något vitt – tvärnitade och rusade ut på gärdet, där det visade sig att det var Nina som inte åkt direkt mot Rimbo utan samma väg som vi och fått syn på Zalsa långt ute på gärdet. Nina sprang efter henne (Nina är i sjätte månaden och kanske inte jättebra på terränglöpning just nu) och hann upp Zalsa vid Kamphavet.
Zalsa hade lyckats ta sig över ett brett dike och kom simmande (!) när hon hörde Nina ropa och snart hade vi en blöt och frusen hund och en lika blöt och frusen Nina med oss hem. Avblåste räddningsoperationen, tvättade och torkade Zalsa och bäddade ned henne i mattes och husses säng. Puh – det går inte att ha Zalsa med sig när man jobbar med något i trädgården. Fokuserar man två minuter på jobbet så kan man ge sig 17 på att Zalsa vandrat iväg. Det blir andra rutiner i fortsättningen.
I stilla duggregn planterade vi färdigt rosor och äppelträd – det senare på samma plats som det gamla äppelträdet som gick omkull förra året stod. Efter kaffe och namnsdagskaka med Nina Linnea och Urban fick vi sitta ned en stund – den här dagen känns i kroppen; 13, 5 kilometer säger stegräknaren, tio mil säger kroppen.
