Fler vårtecken

I dag promenerade vi till Dammarna – upp från Västanbro på gamla Kårstavägen, vidare till Sturevägens vändplats, tillbaka på Sturevägen och ned nya vägen förbi Sunnanbro.

I skogen före vändplatsen har man avverkat och lämnat de sedvanliga spåren efter sig. Meterdjupa vattenfyllda  spår av larvfötter, midjedjupt ris – ja, ja, vi vet – så måste man göra för att få ekonomi i skogsskötseln – men avskyvärt fult blir det. Såren i skogen är så djupa att det nog behövs en ny istid för att utplåna dem – eller i alla fall femhundra år. Hur svårt kan det vara att köra bredvid befintliga stigar med monstermaskinerna som ändå kan köra var som helst?

Nåväl, vi får väl börja trampa upp en ny stig bredvid den gamla – älgarna hjälper säker till, en av dem hade sånär fastnat i gyttjedikena efter skogsmaskinen – 4 dm djupa avtryck av älgklövar; och så är man orolig för rådjuren när snön är djup.

Nu vimlar skogen av lövsångare – Sveriges vanligaste fågel vid sidan av bofinken. Lövsångaren är en rolig krabat, den taggar upp sig undan för undan i sången, men så verkar den höra sig själv och slutar tvärt med ett par ljud som låter som ”jamen oj, vad är det jag säger? Förlåt!” En (1) gång har jag sett en fågel som sannolikt var en lövsångare – annars är den ett uteslutande akustiskt fenomen. En trädpiplärka såg vi också i dag – den kastar sig ut från sin sittplats och stiger jublande uppåt, för att sedan frysa med stela vingar och falla som ett löv till marken med ett entonigt kvittrande.

Väl hemma tog vi tag i altanen igen – bort med skyddsmattan vid räcket, upp med hammock, bord och stolar; hämta dynor och andra textilier. Hundarna har fått nya kuddar att ligga på. Ann Britt planterade blommor och rensade i kryddlandet. Till sist kunde vi avnjuta säsongens första Sangria på altanen.  (Lime i stället för citron är ingen tokig idé – men det är förstås Björns kanelessens som gör susen)

Äntligen är sydsidan av huset färdig och snart skall vi ta oss an västsidan. Tyvärr är det gott om misärer där – ruttna brädor i taköverhänget, vindskivorna är slut, balkongräcket svajar när man petar på det och fönstren skall vi inte tala om. Det blir mycket snickrande i år.

Allt är på plats, och Zalsa har hittat sin nya kudde

Tags: , ,

Comments are closed.