Åter till Blidö

För ett par år sedan var vi på Blidö för att äta lunch och blev inte särskilt glada över det. Nu har vi varit där fyra gånger till, men inte för att äta lunch, utan för att hålla en kurs i släktforskning.

I höstas var Björn inbjuden av Blidö hembygdsförening för att berätta hur roligt det är att släktforska, och lyckades tydligen hyggligt med den uppgiften, för sedan beställde föreningen en riktig kurs. Vi tänkte att det kan ju inte behövas så mycket extra jobb, vi hade ju allt material från kursen här i Rö hösten 2011 kvar, med 175 kyrkboksreferenser framletade, tydda och klara, och inte minst 99 PowerPointbilder. Men det visade sig kräva en hel del uppdateringar. På två år hinner t ex Riksarkivet och Arkiv Digital skanna och publicera någon miljon nya arkivsidor, så vi behövde kontrollera att det vi sade förra gången fortfarande var sant. Och det var det inte överallt! Sedan är det ju inte utan att vi själva lärt oss en del under tiden som man vill dela med sig av.

För att spara litet körtid (det är precis tio mil Lövsta – Blidö t o r) slog vi ihop de åtta lektionspassen till fyra långkörare på fyra timmar var. Det är ju  inte förträffligt ur pedagogisk synvinkel, men ändå fick vi tillbringa 33 % av tiden i bilen. Första gången vi var på Blidö körde vi över Länna, men det var ingen bra idé – det är nog Roslagens näst krokigaste väg. Men även om vi som nu åkte till Norrtälje och sedan kustvägen till Penningby så kommer man inte undan Furusundsvägen – och det måste vara Roslagens i särklass krokigaste! Den är bara 17 kilometer men tar ändå halva körtiden.  Förmodligen är det också en av de vackraste, som den slingrar sig över 7 öar, men så här års såg åkrar, ängar och vatten likadana ut. Vi kunde gissa oss till en del, för bryggor går sällan ut över åkrar och vass växer mest i sjön; men på det hela var allt bara släta vita ytor.

De två färjorna – en från Furusund till Yxlan och en från Yxlan till Blidö – kom vi snart underfund med: är man bara på plats i lagom tid så tar det knappt en kvart att ta sig från Furusund till Blidö. Inget söl, när sista bilen kört ombord går färjan direkt. När man kört den enda kilometern över Yxlan ligger Blidöfärjan där klar för ombordkörning. Nej, det är vägen från Penningby till Furusund som gör att man inte åker till Blidö i onödan på vintern.

Vi hoppade av efter ilandkörningen på Blidö och tog foton över Blidösund varje gång. Tanken var att få en trevlig bildserie med tilltagande vår under den månad kursen varade, men dagarna före den sista resan var det minus 18 flera nätter i rad, så den 14 mars var sundet täckt av nyis!

Kursen som sådan innehöll förstås en hel del föreläsningar – man behöver kunna en hel del historia för att begripa vad man läser i kyrkböckerna. Och då är det inte Sveriges kungar och krig i första hand, sådant som man blev itutad i skolan, utan mer om människors villkor, seder och föreställningsvärld, deras relationer till överheten i form av präster och adelsmän, språkbruk, stavning och handstil. Många ryggar när de för första gången kommer i kontakt med 16 – och 1700-talens handstil – kanske särskilt dagens unga människor som aldrig fått lära sig ens en modern handstil utan textat sig igenom skolan. Men trots att våra elever då och då ruskade på sina huvuden när vi läste en 1700-talstext nästan utan att staka oss kunde vi försäkra dem: handstilen är det lilla problemet!

Hälften av lektionstiden gick åt till att gå igenom ett konkret exempel – vi tog en torpare i Rö i slutet av 1800-talet på måfå och följde hans släkt bakåt genom att tillsammans leta oss tillbaka i kyrkoarkiven. På sitt sätt kan man säga att vi hade tur, för de flesta problem man kan stöta på i släktforskningen fanns i rikt mått i den släkten. Folk som flyttar mellan socknar utan att det antecknas, fel i kyrkböckerna, en kvinna som var gift med två olika män med samma namn, en okänd fader, soldater som byter namn och mycket mer. Något av en mardröm för en nybörjare, men verkligen bra som exempel i en kurs.

Vi hann också med att titta på andra källor än kyrkböckerna, mantalslängder, lantmäterihandlingar och inte minst moderna personhistoriska databaser innan vi avslutade kursen med tårta och diplomutdelning.

Att leda en kurs om ett ämne man själv är fascinerad av, med elever som efter hand blir lika fascinerade de, är nog det roligaste man kan syssla med – och den här kursen var inget undantag. Våra elever var väl inga dunungar, men det sägs ju att man  inte blir släktintresserad förrän man blir medelålders, så ur det perspektivet var de unga.

Vi har försökt intressera även våra egna sockenbor för en ny släktforskningskurs, men hittills har vi bara fått två anmälningar, och det är ju litet litet för att dra igång hela den här processen igen. Men vi hoppas, för som sagt är det nog det roligaste vi vet!

Sista hemresan gjorde vi i alla fall i dagsljus – så trots kylan skall det nog ändå bli vår till sist.