Barnbarnsdagen

Nej, såklart, inte byggde vi lekstugan åt oss själva. Vi är ju begåvade med åtta barnbarn som hälsar på titt som tätt och behöver något roligt att syssla med på Lövsta, så det var därför vi gav oss på sommarens projekt.

Det första vi grejade åt barnbarnen, som då var ungefär två stycken, var att sätta upp ett par gungor – förlåt, träden som vi drog in fyra sextums franska skruvar i för att vara säkra på att inte ens mammor och pappor skulle kunna dra ned regeln som håller gungorna. Så renoverade vi den gamla rostiga rutschkanan genom att borsta bort rost och måla i glada färger. Tack och lov är själva kanan gjord av rostfri plåt, som var opåverkad av tidens tand. Så blev det en sandlåda – en praktisk byggsats från något byggvaruhus, där man också kunde köpa fin sand i säckar. (Vet ni vad en 10 liters sandsäck väger? – det behövdes 12, vill jag minnas)

Men förra året, när vi efter fyra somrars arbete målat färdigt stora huset sade vi oss att det nog borde bli en lekstuga också. Om lekstugans tillkomst har Du redan kunnat läsa i förra blogginlägget, så det hoppar vi över här. Men ett sådant storslaget projekt måste ju få en festlig avslutning, så någon gång i mars, långt innan vi bestämt oss för var eller hur lekstugan skulle byggas, skickade Ann Britt ut inbjudningskort till alla barnbarnen (med en notis att deras föräldrar också var välkomna). Två av breven blev för övrigt försenade två månader i posten, så just de föräldrarna förstod ingenting när vi började prata om barnbarnsdagen.

Veckan före den utsatta dagen, 7 juli, läste vi med stigande ångest väderprognoserna, som gick från dåligt till värre till eländigt till katastrofalt. På fredagen lovade alla vädertjänsterna slagregn och kraftig åska hela lördagsdygnet.

Så kom den stora dagen – väderprognoserna lovade fortsatt åska och slagregn, men vi tittade ut på himlen (vilket meteorologer sällan verkar göra) och såg att slagregnet och åskan tydligen hade blivit försenade, för vi kunde göra de sista förberedelserna  i skapligt väder; växlande moln, fuktigt och varmt. Lekstugan försågs med ett blågult band att klippa och knippen med ballonger på verandasidan. Ballongerna borde vi förstås ha väntat med, för lilla hunden Zelda är galen i ballonger och blev sittande nedanför lekstugeverandan sorgset gnällande för att hon inte kom åt att bita sönder ballongerna.

Svärsonen Urban byggde en tipi, för vi kom på att alla barnbarnen kanske inte ville sitta i lekstugan och ha det puttenuttigt. Så började de anlända, med ett visst manfall på grund av öroninflammationer och andra retfullheter. Vi dukade fram Pommac i magnumflaska (när drack jag Pommac senast? 1960?) och överräckte en sax till äldsta barnbarnet för att han skulle klippa av det blågula bandet – men det ställde han inte upp på, utan lillebror fick rycka in som reserv och skötte sin uppgift med glans. Så skålade vi i Pommac medan ett halvdussin barnbarn stormade in i lekstugan och började plocka fram varenda pinal, tända alla lampor och leva runt.  Och vädret blev bara vackrare och varmare!

Nästa aktivitet var en brevubba – vet Du inte vad det är? Jo, man gömmer  små lappar runt om i trädgården med anvisningar om var nästa lapp finns; och vid den sista väntar en överraskning. De allra minsta barnen behöver förstås en del support från föräldrarna för att hänga med – än så länge kan inget av barnbarnen läsa särskilt mycket – men det gick riktigt bra.

Det blev litet vanskligt att fixa till överraskningen, för den bestod i att Ann Britt skulle sätta sig i tipin utklädd till indianmormor, dela ut fjäderbuskar till barnen och krigsmåla dem med ansiktsfärg. För det första tog det en evig tid innan alla barnen var utom synhåll så hon kunde smyga ut till tipin, för det andra visade sig ansiktsfärgen vara värdelös – den gick knappt att dra ett tunt streck med. Men det gick till slut, barnen kom i mål, och då fick vi en överraskning! Vi hade ju trott att den där indiangrejen skulle appellera mest till pojkarna, men inte alls, det var flickorna som rusade fram för att få fjädrar i håret och färg på kinderna. Pojkarna ställde inte upp förrän alla flickorna var klara och dansade runt i sina indianutstyrslar.

Under tiden var det min uppgift att grilla några tjog hamburgare och korvar till fjorton hungriga personer – utan den nya grillen med 1/2 m² galler hade jag inte haft en chans. Det fick en stykande åtgång, men inte så strykande som vi hade räknat med – den närmaste tiden blir det korv ganska ofta i det Bergströmska hemmet.

Så blev det kaffe, saft och glass, och meningen var att vi sedan skulle ha spelat burken. Men då hade dagen blivit helt tropiskt varm och fuktig, så det var klent med orken hos både barn och vuxna. I stället släpade vi fram plastpoolen, där alla barn fick plaska av hjärtans lust en lång stund. Det roligaste var att plaska vatten på Zelda, som inte kan låta bli att svälja vatten man sprutar på henne – fast efter en stund blev hon ganska trött av både vatten och värme och var ganska låg resten av dagen.

 

När det började svalna på eftermiddagen kom energin tillbaka till vissa, så till sist spelades det fotboll på gräsmattan. Zelda fick vi stänga in, för hur trött hon än är kan hon inte låta bli en boll – det måste vara hundra bollar av alla storlekar hon tuggat till slamsor när hon fått tag på dem.

Krocketspelet fick stå ouppackat – efter en halvtimmes fotboll var orken förbrukad, och alla utom nattgästerna åkte hem vid femtiden.

Det roligaste fick vi höra i efterhand – flickorna Bonnevier (snart 4 år) organiserade själva en brevubba när de kommit hem!

Om det inte vore för all den där väderångesten kanske man skulle göra det här till en tradition?

Björn