På äldre kartor över Rö finns en väg som går från Näs förbi Sparrens hållplats och Sunnanbro sydost över gärdet och sedan vidare rakt in i skogen i riktning mot Väsbylund. Fram till hållplatsen kan man lätt följa den, men den del som går över gärdet är nu helt bortodlad. En nyare väg eller snarare stig går från hållplatsen längs skogsbrynet väster om Sunnanbro; den är markerad i 1954 års karta, men inte i den nya Fastighetskartan.
Vi tänkte se om dessa vägar fanns kvar och gick att följa, vi är ju lite insnöade på gamla vägar som ni kanske har förstått.
Först letade vi lite på åkerholmarna för att se om vi kanske kunde upptäcka tegel eller något annat som skulle visa var precis Sunnanbro låg, men icke. Det stör oss att vi ännu inte hittat några spår efter det torpet!
Stigen på västra sidan om Sunnanbro går runt gärdet och sedan in i skogen. En häst hade gått här före oss, det såg vi på spåren i leran. Uppe i skogen hade en skogsmaskin gått fram och ställt till det alldeles obeskrivligt. Alla rester av den gamla vägen var helt utplånade och det var inte lätt att ta sig fram. Synd att skogsmaskiner måste ställa till det så gräsligt!
Vi kom leriga fram till den nya fina skogsvägen och vek av hemåt. Från det här hållet hittade vi sedan den äldre vägen som gick söderut från Sunnanbro. Här hade man nog k unnat ta sig fram med häst och vagn om man velat, men vart var man på väg? I 1746 års karta är vägen bara ritad fram till Näs’ gräns.
Från den nya skogsvägen vek vi av vid den prydligt och noga inhägnade planteringen (Vad är det man är så rädd om här? Vi såg bara några små slyn med vita plastremsor på) och letade oss fram mot Vinettes ingång på banvallen och tillbaka hem.
Ingenting märkvärdigt har vi hittat idag, men en rejäl promenad blev det i alla fall. Och hundarna blev obeskrivligt lortiga!
Här är ett utsnitt ur 1746 års karta med gamla och nya vägar inlagda i rött.
Här går vägen på västra sidan om Sunnanbro.
Här har skogsmaskiner gått fram!
Framme vid den ”nya” skogsvägen. Den fanns inte i kartan 1954 i alla fall.
Den östra vägen mot Sunnanbro.
Här viker vi av mot stigen till banvallen. Den mystiska planteringen till höger.
Framme vid Vinettes ingång. Döpt efter vårt russ som ofta tvärt vek av här och kastade av sin ryttare.
Smutshunden Zelda, som räds varken gyttja eller tunn is – och står ganska still i duschen efteråt.