Vi har gjort två expeditioner för att titta på dammarna som man reglerade vattnet till Näs’ kvarn med. De är prydligt markerade i 1746 års karta och låg bekvämt nog precis intill den nuvarande Sturevägen.
Redan 1746 tänkte man använda dem som ängar, man räknade med att få ut 38 lass hö om man bara tappade av vattnet i tid på våren. Stordammen finns fortfarande kvar som naturnamn i fastighetskartan och ett litet ängsstycke är också utsatt. Där själva dammluckan till Stordammen låg är nu ett stort cementrör och vi kunde inte se några tecken på att där varit en damm. Lilldammens fördämning däremot syns fortfarande tydligt i terrängen, även om bäckfåran är upprensad. På fördämningen växer en vildapel – ämne för spekulationer: Bodde mjölnaren i närheten? Var det här det ofunna torpet Dammtorp/Riksgäldsfors låg? Blir det förresten vildaplar av äppelkärnor från ympade äppelträd?
Vi följde också den meandrande bäcken en bit ned mot kvarnen för att se om vi hittade den gamla vägen från Västanbro till Kårsta, men första dagen hittade vi ingenting trots att GPS:en sade att vi borde ha korsat vägen. Vägen är inte utlagd i någon karta senare än Sockenkartan (1845-1859), så det är nog bra länge sedan den användes.
Andra dagen tog vi in på Kårstavägen där den lämnar järnvägsbanken vid Västanbro och kunde utan större besvär följa den till ett hundratal meter före vändplatsen på Sturevägen, men där blev det värre. Man har kört timmer i skogen för länge sedan och det spåret fortsätter till vändplatsen, men Kårstavägen svängde av västerut före den.
Det blev mycket trampande av och an omkring Kvarnbäcken utan att vi kunde bestämma oss för var vägen korsat bäcken. När vi kommit hem och lade in alla GPS-fixar i kartan kunde vi dock se att vi varit på rätt ställe, men det är alltså mycket svårt att se var vägen gått i naturen.
Den andra promenaden blev över sju kilometer lång – nu börjar vi bli onödigt välmotionerade.
Lite bilder blev det som vanligt:
Här är ett utsnitt ur 1746 års karta över Näs med den moderna Sturevägen och banvallen inlagda.
En liten del av Stordammen är fortfarande öppen mark.
Var det någon som pratade om röda vattendrag? Kvarnbäcken är verkligen djupröd; det är botten som ger färgen. Vi återkommer till det här med röda vattendrag när vi uppdaterar uppsatsen om sockennamnet på Rö-sajten.
Här står Björn på resterna av Lilldammens fördämning.
Var korsade Kårstavägen Kvarnbäcken?
Här börjar Kårstavägen vid Västanbro – vägen användes tydligen delvis när järnvägen byggdes, annars hade man väl inte byggt en grind?
Det ligger en hel del träd över vägen.
Här började vi tvivla på att Kårstavägen någonsin varit körväg.
Här korsade Kårstavägen troligen Kvarnbäcken, men spåren är svåra att se.
Här kommer man ut på Sturevägens vändplats.
Vitsipporna är här!