Snart är det höstdagjämning, och även om vädret har varit sommarlikt hela september måste man väl anse att det är höst nu. Lövträden började gulna i slutet av augusti, men det berodde knappast på kyla utan snarare på torka. För en torr sommar har det varit, trots att vi fått 103 mm regn på Lövsta sedan 1/6. Drygt hälften av det regnet föll i juni, men ju längre sommaren fortsatte, desto torrare blev det. Den torraste sommaren 2008 – 2013 enligt vår egen bokföring. Potatisen blev det inte mycket bevänt med, inte heller dillen, hallonen torkade bort, äpplen blev det inte många, och det var bara genom intensiv handvattning som Ann Britt lyckades hålla liv i sina tomater och four-o’clock plants. Men de mådde desto bättre; det blev otaliga tomater och den största av klockan-fyra-blommorna blev manshög!
Vi och 13 andra i hembygdsföreningen gjorde en kulturvandring till bronsåldersrösena på bergsåsen öster om sjön Jälnan i början av juni. Där ligger en lång rad av gravrösen som kom till på bronsåldern, när Rö var några öar i skärgården. På ditvägen syntes hotfulla moln i sydväst och avlägset åskmuller varnade om det som komma skulle. Men när vi kommit fram till det största röset öppnades himlens portar och så fortsatte det tills vi sjöblöta kom hem till Lövsta en timma senare. Vi fick låna ut handdukar, t-shirts och torra strumpor till de värst drabbade. Picknicken vi tänkt ha i skogen blev i stället i vår matsal.
I år följde även Björn med till Tolvmansgården i Rimbo på midsommarafton – för första gången faktiskt. Den viktigaste besökaren var ändå lilla Lisa, som hade en toppendag tills hon råkade dansa igenom ett brännässelstånd. Efter ett tag gick svedan över och vi kunde åka hem och fira vår egen midsommar med grillning och annat gott.
Vi ville upprepa succén från förra året och bjöd in till barnbarnsdag den 30/6. I år kom alla utom Nicklas, så det var fullt med folk överallt. Temat i år var prinsessan Zelda och hennes kavaljer Link – det var inte mycket snack när vi castade spektaklet, Ann Britt blev Zelda och Björn Link. (För er som missat det så är det figurer i ett populärt TV-spel.) Ann Britt sydde utstyrslar och Björn snickrade träsvärd och sköld. Medan skattjakten pågick fick Björn grilla 30 hamburgare och 24 korvar, medan Ann Britt gömde sig i energihuset, som vi dekorerat med tyger och dämpad belysning. När barnen hittat prinsessan serverades maten, som gick åt i ett nafs. Så lektes det burken, badades och stojades tills gästerna till sist åkte hem med sina dödströtta, men förhoppningsvis glada barn.
Sommarens stora begivenhet för hembygdsföreningen var utflykten till Fejan den 7 juli. Vi hade arrangerat buss och båttaxi och Björn hade forskat på Fejans spännande historia ett par veckor. Dessutom blev det sommarens dittills varmaste dag, så det kunde inte ha varit mer perfekt. Vi var framme vid 12-tiden efter en behaglig resa då Björn berättade om karantänsanstaltens tillkomst på 1890-talet och de dramatiska månaderna sensommaren 1894 då den sista koleraepidemin hindrades från att sprida sig i Sverige. Så gick vi runt och tittade på sevärdheterna och fick lunch på ”Sjökrogen” som nu tagit över efter karantänsanstaltens likbod och Sjövärnskårens tågvirkesförråd. Vi var hemma i Rö igen vid 4-tiden och åt middag på altanen i det ljuvliga vädret.
Den 27 juli var årets allra varmaste dag och dessutom Elisas 3-årsdag. Det var fest i trädgården på Tomtavägen med många gäster, badbassäng för barnen och god mat för alla. Vid ettiden kom ett åskregn (det hade knappt regnat alls i juli) som dränkte alla i en timmes tid. När vi kom hem till Rö kunde vi konstatera att det inte fallit en droppe i Rö.
I början av juni blev vi alla anmodade av Anders och Annica att reservera den 3 augusti, men de talade inte om varför. Det blev en hel del spekulation och ryktesspridning, men när inbjudan till deras bröllop kom var nog de flesta ense om att det var det det handlade om. Så vi klädde upp oss och åkte till Erikssäter, där Anders och Annica vigdes på terrassen med Båven i bakgrunden. Fantastiskt vackert och en hejdundrande fest efteråt. Vi fick sova över på Erikssäter och hade det hur bra som helst.
Snön och isen i vintras krossade inte bara skogarna och våra häckar. Den bröt också loss en halv vindskiva med tillhörande vattbräda från stallet. Det var ganska högt upp, så utan en byggnadsställning gick det inte att göra något åt det hela. Men vädret var med oss i slutet av augusti, inget regn på 14 dagar. Björn byggde en byggnadsställning av beprövad modell, sågade till nya brädor och bytte ut både vindskivor och vattbrädor på stallgaveln.
Så målade vi även väggen, luckan till skullen och knutarna i rött, vitt och svart och satte upp Ann Britts vindflöjel ”Then stegrande ponnyen” högst upp på nocken. Den 4 september kunde vi riva byggnadsställningen och avsluta årets husprojekt. Det bästa är, att när vi fortsätter med undervåningen på stallet behöver vi ingen ställning, vi når bra från en liten stege.
Naturligtvis måste vi fiska kräftor i år också. Vi fick låna Erikssäter sista veckan i augusti och fick upp 201 kräftor av Båven-storlek. Vår lilla hund blev också fiskeintresserad – det var SÅ spännande när små sprattlande fiskar drogs upp med metspö!
Under veckan hann Ann Britt, Nina och Elisa också åka till Kolmården och titta på spännande djur. Vi åkte hem på fredagen med våra nykokta kräftor och frös dem i den nyavfrostade frysen i tehuset, som vi nu börjar kalla för Gäststugan igen, fast vi har inte gjort ett dyft för att förverkliga den planen.
Dagen därpå upptäckte Björn att hans plånbok var på rymmen. Ann Britt och Björn skulle på kalas på Julius’ 6-årsdag i Stockholm, men Urban och Nina erbjöd sig att åka till Erikssäter och leta efter plånboken. Så vi tog med oss Lisa, som kalasade och lekte med en mängd barn på Julius’ kalas, medan Nina och Urban åkte vidare. Vid tretiden ringde de och berättade att de hittat Björns genomdränkta plånbok utanför stallet. Lycka! Det tog ett par dagar att torka den och dess innehåll, och ett par missfärgade sedlar fick bytas på Handelsbanken.
Så, där fick ni en uppdatering om stort och smått i våra liv. Men det börjar bli så sällan nu, att vi kanske skall rationalisera och publicera vårt årliga julbrev till släkt och vänner i stället?
Ann Britt och Björn