Nationaldagen 2013

Det går långsamt för oss att hålla bloggen uppdaterad. Sedan vi gick med i Facebook kan man ju bli av med all skrivklåda genom att göra inlägg där, och det händer trots allt inte så där jättemycket märkvärdigt i våra liv.

Men bloggen är trots allt vår egen, och vi kan skriva hur mycket eller litet vi vill. Året har hittills präglats av eländig vinter till mitten av april, sedan blev det helt plötsligt riktigt behagligt väder. Enligt SMHI:s definition blev det sommar med en smäll redan 5 maj, och det har i stort sett hållit i sig. Ann Britts födelsedag den 2 juni blev traditionellt smällvarm, precis så skall en normal sommar bete sig – förra året vad det åska och drivis med en medeltemperatur av 6 plusgrader och 26 mm regn. SMHI sade att det var den kallaste 2 juni på 84 år!

I år firade vi tioårig bröllopsdag den 31 maj, tänk vad tiden går! Förr i tiden brukade vi fira första semesterdagen med champagne och löjromsrullar till frukost, men nu har vi ju semester året runt, så vi har flyttat champagnefrukosten till bröllopsdagen. Det var förstås i svalaste laget att inta den utomhus, men det gick bra i köket också.

Ann Britt fick två vinbärsbuskar i födelsedagspresent av döttrar och svärsöner, och det kastade ljus över ett märkvärdigt problem vi har – Lövsta är 18 494 m2 stort, men ändå hade vi ingenstans att plantera buskarna! Nå, det var ju inte direkt tal om att plantera dem i nedre hästhagen, så det var väl de 3 000 m2 närmast huset det handlade om. Till sist hittade vi ett outnyttjat hörn vid torkvindan där de kunde stå, grävde rejäla hål i den stenrika myllan, fyllde på med planteringsjord och hällde så där 100 liter regnvatten över dem. Nu håller vi tummarna, våra gamla vinbärsbuskar (utom den som hotar att spärra infarten) mår inte alldeles bra, så vi behöver verkligen ett par livaktiga tillskott.

De nya vinbärsbuskarna
De nya vinbärsbuskarna

Hembygdsföreningen och hembygdsforskningen har lagt beslag på nästan all vår tid. 600 timmar under årets första 5 månader har vi lagt ned (att vi vet beror på att Hembygdsförbundet vill ha in statistik att använda som argument när de begär pengar från staten). Det mesta står förstås Björn för, ordförande och webmaster är en tidskrävande kombination av uppgifter.  Det är ändå ett tacksamt arbete, några få medlemmar hoppade av när det nya årets medlemsavgifter skulle betalas, men det var mest för att de skulle flytta härifrån, och det får man ju ha förståelse för. I stället har vi fått nya medlemmar, många utsocknes, så att vi nu är lika många som när vi toppade på nyåret, 175 medlemmar. För en hembygdsförening i en socken där det bor 400 personer är det rätt OK, eller hur?

Ann Britt, som inte är fullt så intensiv med föreningsarbetet, har hunnit rota en hel del i ett mord på Sollerön på 1800-talet – Ann Britts farmors mormors syster blev förgiftad med arsenik av sin svåger! Ann Britt har också fått kontakt med en ny Amerikasläkting och skriver ett par mail i veckan till honom för att uppdatera honom på släkthistorien.

Björn har också hittat ett mord att utreda – i det fallet ingen släkt alls, utan intressant för att Ville Lexell, salig i åminnelse, en gång berättade att han hört talas om en dräng som slog ihjäl arrendatorn på Kleva strax före jul 1908. Ville föddes först 1912, så det var en historia han hört av äldre människor, men efter att ha läst 65 sidor protokoll från Daga häradsrätt och mycket letande i kyrkböcker och annat kunde Björn konstatera att traditionen stämde rätt bra. Berättelsen finns på våra privata sidor på kamphavet.se; men skulle mot förmodan någon utomstående vara intresserad, så hör av er, så mailar vi den.

Det skulle bli en trädgårdssommar det här också, efter att den förra regnade in, och nog har vi gjort en del i trädgården. Syrenhäcken längs vägen var t ex fullkomligt krossad av snön, och det tog oss två dagar att såga bort de hopplöst brutna och böjda stammarna – nu står de kvarvarande hyggligt raka, men ”häck” är en våldsam överdrift. Vi hoppas på många pigga skott nu när det efter många år kommer litet ljus in ibland syrenerna. Förresten är det lika illa med sibiriska ärtbuskhäcken mot hagen – hälften ungefär hann vi rensa innan den började blomma – men nu får resten vänta till i höst.

D7907Y
Björn studerar de sorgliga resterna av syrenhäcken

Snön knäckte också ett antal hängrännor och bröt loss en vindskiva och en vattbräda på stallet – snart blir det byggnadsställningsbygge igen; det verkar inte som om trädgården kan få vår fulla uppmärksamhet något år. Till barnbarnsdagen den 30 juni har Ann Britt en mängd bra idéer; tyvärr förutsätter många en hel del snickrande av Björn; hur skall det bli tid till trädgården? Våren kom för övrigt så plötsligt, att det inte blev något lämpligt tillfälle att elda upp våra högar av nedsågade träd och grenar, så nu är vårt ”reservat” i hästhagen snart fullt av framtida brasor. Till yttermera visso (härligt uttryck med en stelnad genitiv) fick vi ju såga ned ett tiotal träd längs vägen i vintras, när de böjts så lågt av snön att brevbäraren inte kom fram till brevlådan – de ligger kvar där ute, och måste också släpas hem till brasorna. ”Fighting a losing fight” är ett uttryck som dyker upp.

C7967Y
Röjning vid brevlådorna i full snöstorm

Något litet känns det ändå som om vi trotsar den där naturlagen som säger att allting måste gå mot större oordning – i dag var Björn och Urban uppe på Härsbyskogen och satte upp en stolpe vid ett av bronsåldersrösena vi skall presentera för medlemmarna på söndag. Även här syns spåren av djävulsvintern, det ligger stora träd över rösena, men uppmuntrande nog har någon varit där och knutit plastremsor ned texten ”Fornminne” runt de fallna träden – för att rädda oss från det öde som drabbat Norrland, där 70?! procent av fornminnena förstörts av skogsmaskiner! Fast, som Urban anmärkte, Riksantikvarieämbetet kanske har en annan definition av ”förstörd” än den vanliga – att en sten av 10000 är flyttad 2 cm åt sidan kanske är deras definition?

Nå, efter detta myckna osorterade prat tryter inspirationen och vi återkommer med en uppdatering ”om stort och smått i våra liv” så småningom.

Ann Britt & Björn