Det går rykten…

Det sägs att det inträffade dramatiska saker på Erikssäter i helgen.

Eftersom jag var personligen inblandad kan jag försäkra att ryktet om min närapå-hädangång är betydligt överdrivet, för att travestera Mark Twain. För att göra en kort historia lång så var det så, att bryggan på Erikssäter hade sett bättre dagar. Närmare bestämt skulle resterna av den ha störtat samman om en fjäril landat på den. Sådana bräckliga konstruktioner kan man ju inte anförtro det viktiga uppdraget att bära upp kräftsumpen under det dygn som behövs för att kräftorna skall göra sig av med sin dysmak och äta upp några av sina kompisar.

Därför sammanträdde svärsonen Urban och jag på skullen i ladugården (där alla brädor ligger – inget konstigt med det!) och ägnade oss åt en stunds kreativitet. Efter en stund hade vi spolat en mängd mycket kreativa idéer (t ex en tipi-stomme på sjöbottnen att hänga sumpen i) och landat i en mer konventionell lösning: att bygga en ny brygga.

Nu skall ingen tro att det var hamnpiren i Brighton eller något annat storslaget som föresvävade oss; nej, alls inte, utan bara ett par stolpar i vattnet, en bräda mellan dem och ett par plankor att gå ut på. Sumpen får ju inte ligga på botten och skall inte sticka upp över vattnet, så den nya bryggan måste nå ut till åtminstone en meters vattendjup eller så. De längsta plankorna vi hittade var fyra meter långa, och det räckte precis.

Den uppmärksamme upptäcker nu en viss överdrift i den tidigare historien; för vi slog ned de nya stolparna stående på den gamla bryggan; men jag vill inte höra talas om att Urban eller jag skulle vara lättfotade. Detta moment gick lätt nog, en tvärslå spikades fast mellan stolparna (8 femtumsspik) och de tre plankor vi hade lades ut från land så att de vilade på tvärslån. Så spikade vi fast plankorna, rev den gamla bryggan (lätt!) och övergick till verifieringen.

Det var ju inte avsikten att det skulle bli en förstörande provning, men när vi applicerat provbelastningen (dvs mig) på den vänstraste plankan sade det krasch!, plankan (2 x 6 tum; jag anförtror dagligen mitt liv åt sådana plankor på byggnadsställningen hemma på Lövsta) bröts tvärt av; och yours truly gjorde ett stilfullt ryggplask i sjön.

Tja, det var ju bara att resa sig upp, spotta ut en mört eller två och kalla in haverikommissionen. Innan den kom fram hann jag upptäcka att glasögonen stannat kvar i sjön och att min väst var märkvärdigt vattentät. Jag hade två liter vatten i var och en av västens 12 fickor och fick vända ut och in på dem för att tömma ut vattnet. Tyvärr hade jag Ann Britts kamera i en av fickorna; den mådde inte bra av vattnet, om man säger så.

Urban hittade glasögonen efter en stund, så totalförlusten reducerades direkt med 6-7 tusen kronor. Haverikommissionen fann att den brustna plankan hade gått av vid en stor kvist – sådana finns inte i de plankor jag köper på brädgården, den här hade växt i vår skog och sågats på den lokala sågen – kvalitet lönar sig?

Nå, skam den som ger sig; vi hittade en planka till (utan kvistar), lade dit den och spikade på brädor från den gamla bryggan mellan plankorna så att de skulle hjälpas åt när någon klev på en av dem – efter det kändes bryggan stabil och togs i bruk.

Vi fick 6 abborrar och 1 gös i näten första natten – det räckte och blev över som kräftbete. På fredagkvällen lade sonen Anders, Urban och jag ut 20 burar på de vanliga ställena. Första vittjningen, mellan elva och halv ett, var en upplyftande begivenhet! I bur nummer tre fick vi 45 (fyrtiofem!) kräftor – i och för sig lade vi tillbaka 18 som vi ansåg för små, men ändå slogs det gamla burrekordet med 100 procent. Totalt 270 kräftor eller så hamnade i sumpen.

Vi kom i säng omkring 2; ingen bra start om man vill hoppa upp med ett skratt kl 6 – nå, framåt 8 kom Anders och jag ut igen och tog hem burarna – Urban tog hand om lilla Elisa så att mamma Nina skulle få sova. Naturligtvis blev det inte samma sensationella fångst som på natten, men allt som allt landade vi 418 kräftor – plus omkring 200 småttingar som hade fått simma hem till sina mammor direkt. Efter den fångsten stängde vi kräftfiskesäsongen.

Söndagen gick åt till kräftkokning – det tar en hel del tid att koka 400 kräftor 10 i taget, och fler stora grytor har vi inte.

Damerna och de yngre herrarna ägnade helgen åt svampplockning. Skörden blev imponerande – kantareller, stolt fjällskivling, svart trumpetsvamp och smörsopp. Det är märkligt hur mycket det kan skilja på svamptillgången mellan Uppland och Sörmland – hemma måste man säga att 2010 är ett högst mediokert svampår, här på Erikssäter är det ett av de bästa!

Hemresan på måndagen gjorde vi i slagregn och tyvärr var vår släpkärra långt från vattentät, så i två dagar har vi torkat genomblöta kläder, men till sist är vi nu tillbaka i de normala gängorna.

Bilderna är från Katjas kamera – hon badade inte med sin!