En ljudlig helg

Vi har varit på Erikssäter i helgen, med Nina, Urban, Katjas pojkar Ville och Gustav, samt 3 hundar.

Trots de samstämmigt dystra väderprognoserna blev det riktigt fint väder. Fast när vi lämnat av de 30 kg te Jarbells i Björnlunda beställt blev himlen svart och laddade ur sig i blixtar, åskdån och en av de mest ursinniga hagelskurar vi någonsin upplevt. Från Axala till Erikssäter (cirka en kvart) vräkte ärtstora hagel ned över bilen så att vi inte kunde höra varandra och blev smått oroliga för att det skulle bli märken i plåten. Men så snart vi svängt upp på gårdsplanen bröt solen fram, åskmullret och de svarta molnen försvann österut och vädret blev hur trevligt som helst.

Pojkarnas föräldrar skulle på bröllop – ja, inte Kronprinsessans förstås – och vi hade lovat att ta hand om pojkarna över helgen. Katja, Nicklas och pojkarna anlände vid 9-tiden på fredagkvällen. Vi hade kört ned mitt på dagen, kanske litet obetänksamt, för E4 genom Stockholm stod tidvis stilla när diverse potentater skulle köras från Arlanda till centum. Så många polisbilar har vi nog aldrig sett på samma dag! Men vi kom ändå fram, sams och skapligt harmoniska.

Erikssäter har stått obesökt ett bra tag, så gräset vajade som den berömda rågen. (Manshög, om Du inte hört den gamla historien). Bilarna fick sig en nyttig avborstning på undersidan när vi körde upp till gården. Vi (dvs Urban med moraliskt bistånd från Björn) sjösatte båten, för nu var det tid att öppna fiskesäsongen. Följaktligen tillbringade Urban en rätt stor del av tiden på sjön och landade fem hedervärda abborrar.

Lördagen gick åt till att klippa vägar genom gräset mellan husen och att introducera pojkarna till metandets ädla konst. Det blev  en nästan komplett kurs, från maskleting till avkrokning – men att ta ur, filea och steka fiskarna får vänta till påbyggnadskursen – de tre fiskar pojkarna fick upp fick ”simma tillbaka till sina mammor”.  Vilken fantastiskt pedagogisk tur vi hade – pojkarna fick se att det faktiskt går att fånga fisk på metspö. Själva kan vi knappt minnas någon gång fisken verkligen nappat!

Lördagkvällen gick förstås i prinsessbröllopets tecken – damerna snyftade, Björn muttrade om okunniga reportrar när de talade om rodd och militärparader och Urban fiskade mera. Pojkarna yrkade på att få se en Kalle Anka-DVD, men damerna avböjde med en viss skärpa.

Pojkarna (dvs mest Ville) är inte direkt tystlåtna. I själva verket för de ett sådant liv att lilla hunden Inez, som inte är van vid barn, var jätteskärrad hela tiden. Så fort en brummande, fräsande, tjutande eller bara springande pojke for förbi började hon skälla och stackars matte Nina blev nog ganska sliten. Tidvis blev vi tvungna att hålla Inez inne när pojkarna var ute och tvärt om – rätt jobbigt, eftersom pojkarna bytte åsikt om var de ville vara var trettionde sekund.

Det är intressant att våra egna hundar Zalsa och Zelda, som är näst intill uppvuxna med småbarn omkring sig, inte fattade vad det var Inez varnade för. Hemmavid räcker det med ett ”voff” från Inez för att våra hundar skall rusa mot grinden under höga skall för att möta fienden, men på Erikssäter är de alltid tysta; det händer ju INGENTING där. De slutade att bry sig om Inez’ skall efter tio falska alarm – det var ju bara de gamla vanliga pojkarna Inez skällde åt.

Inez har förresten en verklig fiende, nämligen gräsklipparen. Hon utdelade massor av dödande hugg mot framhjulen när Björn klippte gräs och ville inte tro på Björns försäkringar att gräsklipparen är snäll och nyttig – fast ganska ljudlig, tyvärr.

I dag vid elvatiden packade vi ihop våra pinaler och mosade med visst besvär in dem i våra bilar. Trots att vi blev av med en kubikmeter te i Björnlunda hade vi trängre på hemresan – Katja hade utrustat pojlkarna för att klara ett halvår på Nordpolen. I Järna köpte vi glass – på OK som vi brukar – och fick ett värmande tacktal från Ville: ”Vad snälla ni är!”

I Täby lämnade vi av pojkarna och for hem. I dag orkade ingen laga mat, så det blev pizza för alla, även hundarna!