Lost in translation?

I går morse körde vi våra tre amerikanska gäster till Arlanda och ställde dem i incheckningskön till flyget som skulle ta dem till Amsterdam för vidare befordran till Detroit och Grand Rapids, Michigan, USA.

Irving Lundell, 83 år ung, Ann Britts pappas kusin,  hans dotter Julie och hans niece Esther har bott hos oss en vecka. Irving och Julie har varit ett antal gånger i Europa, men för Esther var det första gången. Vi började planera deras besök i april eller så; vi försökte klämma in så mycket som möjligt av Sverige och svenska seder i veckan – och då var det ju inte fel att de var här över midsommar.

Hur Ann Britt efter sju års mödor lyckades lokalisera Irving är en annan historia; den som är intresserad kan läsa om det på vår websajt. Hur som helst blev det en fantastisk vecka, inte utan kulturkrockar, men oerhört lärorik och rolig.

Irving hade själv sökt efter sina svenska förfäder i många år; han hade lyckats leta reda på sin farfar i Sverige, men inte kommit längre. Sin mors svenska anor hade han aldrig hunnit leta efter, så Ann Britts första brev till honom slog ned som en bomb. Irving blev så till den grad upplivad av detta att han skrev till Norrtälje Tidning och berättade att han skulle hälsa på sin nyfunna svenska släkting; och till vår förvåning nappade de på detta och ryckte ut med reporter och fotograf och intervjuade gästerna när de kom hit. En trevlig artikel blev resultatet, den publicerades i tidningen den 28/6.

Den mest påtagliga skillnaden mellan deras och våra liv är utan tvekan den stora plats kyrkan och religionen har i deras tillvaro. Själva går vi i kyrkan vid dop, vigslar och begravningar – annars ser vi den mest som en vacker tradition och påminnelse om hur samhället fungerade förr i tiden. Irving och damerna var toleranta mot vår oengagerade inställning till religionen – vilket vittnar gott om dem,  alla amerikaner är inte Knutbykristna. Men när de en kväll ansvarade för middagen var den viktigaste ”rätten”  ’saying grace’ – att be bordsbön.  Första gången i bådas våra liv; vi tog knappast någon skada av det, men vi kände det båda som om vi var långt, långt, LÅNGT  borta från år 2010.

Det blev efter hand en hel del diskussion om religiösa frågor; men Irving imponerade på oss genom sin självständiga och nyktert kritiska inställning till de galenkristnas överdrifter – samtidigt som han skrämde oss litet med kommentarer som att det bara är präster som är kloka noga att tala om vad som står i Bibeln. Att att en person som kniper ihop ögonen inför 500 års vetenskapliga framsteg i något avseende skulle vara oss överlägsen anser vi bara fullständigt orimligt.

Egentligen borde man vara mer förvånad över att USA nått sin position som världens ledande nation på praktiskt taget alla områden TROTS att deras politiker, författare, filosofer, ingenjörer, vetenskapsmän och andra måste släpa med sig ett berg av religiös overhead som bara gör deras arbete svårare och i värsta fall grumlar deras omdöme.  Vi försökte chocka Irving genom att berätta att om statsminister Fredrik Reinfeldt hänvisade till Gud i ett tal så skulle hans politiska karriär troligen ta slut just i den sekunden – men vi tror inte att vi nådde fram till Irving – han förstod helt enkelt inte vad vi menade.

Våra gäster är vad vi förstod uppvuxna på landsbygden – Esther har fortfarande en liten hästgård med naturen nära och emellanåt vilda djur i trädgården, precis som vi. Att bo i lantliga omgivningar var därför ingen nyhet för dem; kanske dock allemansrättens effekter överraskade dem. När vi tog en promenad bortåt Sparrens hållplats en kväll  hade de släppt ut korna i hagarna runt Västanbro, så vägen mot Näs var spärrad av en taggtråd. För Esther och Julie som var med oss betydde det slutet av promenaden – man kan ju inte kliva in på någon annans mark!  När vi obekymrat klev över taggtråden för att fortsätta hem via Näs fick vi lugna dem – ingen skulle skjuta oss för ”trespassing”.

Vi lade ned en hel del möda på att servera svenska maträtter vi inte trodde att de stött på förut. Under veckans lopp blev de utsatta för gravad lax, inlagd sill, matjessill, knäckebröd, renskavsstuvning, ärtsoppa och punsch, köttbullar, potatismos och lingon, och förstås Rånäs brännvin. Ett par luncher åt vi ute, så det blev också stekt strömming. Det verkade faktiskt som om alltihop föll dem i smaken.

På tal om mat så fick vi också en antydan till förklaring till det amerikanska överviktsproblemet – när Julie blandade till Kool Aid (någon sorts måltidsdryck) hällde hon 4 deciliter strösocker i en liter dryck. Det undgick dem inte att vi i stort sett inte använder socker alls i matlagningen – utom den inlagda sillen förstås, men den gjorde vi innan de kom.

Söta läskedrycker verkar vara standard till maten i USA – eller isvatten – eller kaffe, som Irving beställde till den stekta strömmingen. Kyparens ögonbryn försvann i hårfästet och när Irving dessutom bad om ”decaffeinated coffee” (kaffe utan kaffe, som Ann Britt kallar det) meddelade kyparen att något sådant hade han aldrig hört talas om.

Bara Esther tackade ja till vin; hon är påtagligt mer ”easygoing” än de båda andra. Vi skulle lätt kunna göra henne helsvensk på ett par månader – och ändå hade hon aldrig varit utanför USA.

Vi känner oss hyggligt säkra på engelska, men det blev många skratt och förbryllade miner när vi försökte hänga med i gästernas konversation. Vi har pratat med en hel del personer som talat brittisk engelska genom åren utan att stöta på några större problem, men med amerikansk engelska – eller kanske Michigan-dialekt – var det värre. Ett bra exempel är att Irving inte alls begrep vem ”Båb” var förrän vi förklarat att vi pratade om hans bror Bob – jaså, BAAAB! sade han. Det blev något av en kalldusch att vi hade ett så dåligt uttal, men så här i efterskott börjar vi skylla ifrån oss litet på våra gäster; hade de hört litet mer av olika engelska dialekter kanske de haft det lättare.

Nu har livet på Lövsta börjat falla tillbaka i sina normala banor; vi sov till 9 i morse – det kostar på att vara sitt allra trevligaste jag en hel vecka. I tisdags flyttade dessutom Nina och Urban till Rimbo – Inez står inte längre på altanen i grannhuset och viftar på svansen när vi visar oss. De nya grannarna har vi bara hunnit säga hej till; men de jobbar energiskt med att snygga till tomten, så det här blir nog bara bra.