Vi har varit en vecka på sönernas lantställe vid Båven. Vi packade med kortärmat och shorts, men det visade sig ju vara ett misstag. Kyla, regn och blåst var vad vi skulle ha rustat oss för. Vi upplevde dessutom årets första åskväder – stället ligger längst ute på elnätet, så det blixtrar och smäller i kontakter och kopplingsdosor; TV:n slocknade, men repade sig egendomligt nog efter en stund. Telefonen är däremot som vanligt helt död. Ringer man och felanmäler (man måste gå ut på terrassen mot sjön för att få en enda ”fnutt” på mobiltelefonen), så säger Telia att allt ser normalt ut, så det är säkert vår telefon som är trasig – trams, säger vi – varenda sommar blir det åsköverslag i ledningen så att isoleringen smälter och trådarna mer eller mindre löds ihop. Tacka vet vi den gamle hedersmannen från Televerket som visste hur det är på landet; han kom resande när man ringde, kopplade in någon magisk apparat i första jacket och sade att felet låg 175 meter från huset. Så klättrade han upp i en stolpe, klippte bort den skadade biten ledning och skarvade ihop igen. När man ringer felanmälan i dag blir man väl kopplad till någon ”outsourcad” person i Moldavien eller Lettland; och man får ha förståelse för att de inte vill infinna sig hos oss dagen därpå. Men usel service och svinaktigt dyrt för en telefon som inte fungerar, det är det.
Vattenpumpen som pumpar upp vatten från sjön (ja, Båvens vatten går att dricka rakt av) havererade i påskas, men den var lagad nu. Däremot envisades tvättmaskinen att läcka, så Björn tillbringade en hel del tid i badrummet med skiftnycklar och gängtejp. Efter sju översvämningar hade maskinen förbrukat vårt förtroende och blev helt bortkopplad – antagligen är något sönderfruset inuti, det har hänt förr.
Lommen ropar fortfarande från sjön, men våra kära fiskgjusar har inte kommit tillbaka sedan häckningen misslyckades för några år sedan. I stället har det blivit knökfullt med vildsvin i skogen, överallt ser man spåren av deras framfart. Dovhjorten är nu nästan vanligare än rådjur i trakten; det har hänt mycket i faunan på de senaste 40 åren.
Liljekonvaljerna har skira blomknoppar, men i den här kylan tar det väl några veckor till innan Ann Britt kan plocka ”sin blomma” (hon hade liljekonvaljer i brudbuketten 2003). Körsbärsträden blommar vackert men aspar och ekar står fortfarande kala. De 150 fågelbärsträden som planterades på 90-talet har allihop blivit mat åt älgar och rådjur – annars hade vi haft hela sjöängen i blom vid den här tiden.
Hemkomna till Lövsta kunde vi konstatera att lupinerna vi satte förra året verkar ha klarat sig riktigt bra; 6 – 8 pigga stånd sticker upp över kärsen – dags att rensa. Lupin är förresten en besynnerlig växt – sedan Ann Britts far klassificerade dem som ogräs och rev upp alla han såg har den inte växt på Lövsta. Många gånger har vi försökt så nya, men de har ohjälpligt vissnat och dött. Men hallå där, säger vi, lupiner växer ju så det knakar på varenda vägkant utan att någon förgror och göder och vattnar och gör sig till – vad gör vi för fel?
Här kan Du se några bilder från ”den blånande Båven” (Snoilsky, ”Vita Frun”, eller hur?):
Visst blånar den, Båven? Ortsnamnforskarna gissar att namnet kommer av fornsvenska ’bagher’, som skall betyda ”’motsträvig, hindersam, besvärlig’ med syftning på hårda vindar och vågor och kanske också farliga isar”. Nu undrar man åter om forskarna någonsin varit här!
Samma utsikt från terrassen vid huset – här är det enda stället mobiltelefonen fungerar.
Så blev det störtregn – från en nästan klar himmel!
På kvällen hälsade dovhjortarna på – lilla hunden Zelda skällde ut dem, men de blev inte ett spår imponerade, utan promenerade i sakta mak över ängen och upp i skogen på andra sidan.
Efter regnet – fast mer skall komma, för solnedgången är röd och då kommer ett nytt oväder sade man förr.