Man är ju inte upprörd varje dag

Vi måste nog ändra inriktning på bloggen litet. För det mesta har vi ju inget alls att reta oss på, så det skulle bli väldigt långt mellan inläggen om vi skulle vänta på något märkvärdigt eller upprörande innan vi skrev ett nytt inlägg.

Så från och med i dag tänkte vi skriva när vi får lust – smått eller stort,viktigt eller oviktigt. Det mesta vi gör handlar ju om Röforskningen, så vi lägger också in en länk från Rösajten till den här bloggen – här kan våra Rö-intresserade läsare få reda på vad som är på gång.

Som någon kanske märkt tycker vi det är spännande med platser som inte längre finns – byar, gårdar och torp som en gång var fulla av liv och aktivitet, men som nu bara är en tyst plats i skogen med några mossiga stenar som berättar om vad som en gång var. Vi försöker ju komma ut på en långpromenad med Zalsa och Zelda varje dag, men att gå vändan runt Näs (för 107:e gången) börjar förlora litet av sin lockelse, så i går tog vi bilen och åkte ned till Beateberg för att titta om vi kunde hitta något gammalt.

Vi åkte ett par kilometer ned på den isiga vägen mot Gullbergby (trots hotfulla skyltar om ”EJ OBEHÖRIGA MOTORFORDON”, ”VÄGBOM” och sådant – förlåt oss!)

Där i trakten är det nämligen tjockt med försvunna platser och vi har hittills försummat dem förfärligt i våra forskningar. Hemma hade vi med hjälp av gamla och nya kartor tagit ut koordinaterna för ett antal platser, matat in dem i GPS:en och gick för att leta upp åtminstone en av dem.

Det blev BÅTMANBY som blev dagens fynd. När Beatebergs säteri bildades lades Båtmanby och många andra byar och gårdar i trakten in under säteriet. Så småningom flyttade folk därifrån och lämnade gårdarna öde. Vi undrar mycket vilka ekonomiska och praktiska faktorer som gjorde att det blev så, men har inga svar än. Var det att man fick lön i reda pengar och var ledig på söndagarna som gjorde att ungdomen lämnade sina strävsamma föräldrar hemma i byn och flyttade ned till Beateberg? Eller tyckte godsägaren att hans anställda borde ha närmare till jobbet och erbjöd dem att flytta dit? Vi vet inte, men om någon läst något om de sociala och ekonomiska processerna vid säteribildningen så tipsa oss!

Båtmanby har varit borta länge; den senaste anteckningen om boende i Båtmanby vi hittat hittills är från 1829 – för 180 år sedan! Den gamla bytomten är omkring 100 x 100 m och full av sten i fyrkanter, rader och även huller om buller. Det mest uppenbara tecknet på att människor bott där är en liten jordkällare  – kanske 3 x 2 m – där två jätteträd valt att växa upp. Det mesta var täckt av snö, så vi måste tillbaka i vår och se vad som ligger under snön.

Båtmanby var en gång en skattegård, som ägdes av Erik i Båtmanby – han kunde inte betala sin skatt, så 1590 tog kronan gården i stället för obetalda skatter. Johan III lämnade sedan Båtmanby som betalning för en tomt i Stockholm. Båtmanby blev frälsejord och köptes så småningom av Oxenstiernorna på Beateberg och 1829 nämns som sagt för sista gången Båtmanby som en plats där människor bodde.

Så småningom skall det bli en uppsats om Båtmanby under Platser på Rösajten, men det är en hel del forskning kvar innan vi kan publicera den. De platser vi hunnit skriva uppsatser om hittills hittar Du här

Tills vidare får Du nöja Dig med tre bilder vi tog vid Båtmanby:

Stenmur i Båtmanby

En av de många nedrasade stenmurarna i Båtmanby.

Jordkällare i Båtmanby

Jordkällare i Båtmanby.

Utsikt mot Bolby

Där borta på åkerholmen låg grannbyn Bolby, som vi också skall besöka så småningom. Det måste ha sett riktigt tättbebyggt ut här i trakten för 200 år sedan!

One Response to “Man är ju inte upprörd varje dag”

  1. Richard Almgren skriver:

    Hej
    Min farfarsfarfarsfarfar, artillerikarlen Johan Ersson Almgren, bodde här med sin familj på 1780-talet (1781-1789). Han hade då precis anslutit sig som artillerist på Artilleriregementet (det som nu är Armemuseum, snett bakom Dramaten i Stockholm) och samtidigt antagit namnet Almgren som sitt soldatnamn. Sedan tog han över detta namn även civilt. Mellan varven bodde de i sin hembygd. Artillerifolket var inte indelta soldater utan bodde på andra torp i hembygden. Familjen Almgren bodde sedan också Kullungen (1791-1798), Mälsättra (1799-1813). Johan Ersson Almgren finns också registrerad på Söderby soldathus 1784-1787