Vi har blivit farmor och farfar igen! Den 23 juni föddes Malcolm Seton, son till Anders och Annica, lillebror till Julius. Han är en stor krabat, 4565 gram tung och 54 cm lång. Vi hälsade på i lördags för att titta på underverket och visst är det världens sötaste baby (liksom Ville, Julle, Gurra, Cissi och Rebecka – varför har förresten Rebecka inget smeknamn? Beckis?)
Apropå bebisar: Marja var 3 år när hon fick sin lillasyster Nina. Grisen hade den sommaren fått 17 kultingar, katten 6 kattungar och lapphundstiken 5 valpar. Hemmet var alltså fullt av smått när Ann Britt åkte in till BB. Nina föddes för tidigt, så hon fick ligga på avdelning 20, där för tidigt födda barn hamnade. Tyvärr fick inte syskon komma in där och titta, men avdelningen låg på bottenvåningen så Marjas pappa lyfte upp henne så hon skulle få se sin lillasyster. Ann Britt stod vid fönstret och visade den lilla, men Marja tappade snart intresset och tittade förbi dem och in på salen där ett tiotal, likaledes förtidigt födda bebisar låg i sina plastkorgar. – Får jag se de andra då! sa hon. – De andra? svarade Ann Britt, det är bara den här som är vår. – Bara en? svarade Marja då, mycket konfunderad och besviken. Ett så´nt ståhej och så får hennes mamma bara EN bebis; med tanke på grisens, kattens och hundens bebisar hade hon väl väntat sig en tre, fyra stycken i alla fall!
Nu har det annars äntligen blivit sommar – efter 12 på dagarna är det bara outhärdligt varmt på altanen; efter det måste man syssla med något annat än att skrapa bort gammal färg. Björn ställde upp ett par bockar i skuggan under stora lönnen där han kan måla de blivande vindskivorna och vattbrädorna; Ann Britt höll ut i solen litet längre, men nu står hon också i skuggan och målar spaljéer.
Vi börjar få dåligt samvete för torpskyltarna; allt virke är hemma, texter finns till ett par av platserna, men när Björn tar fram såg och hammare blir det ändå grejor till huset. I dag blev det en mall till ”krusidullerna” som skall avsluta vindskivorna – med en sticksåg blev det inte jättejobbigt att få till; men hur gjorde de 1886? Alla takstolar och vindskivor avslutas nämligen med en ”krusidull” och vi tycker att det skall se likadant ut när vi är tvungna att byta ut de genomruttna vindskivorna helt och hållet.
Vi var i handelsträdgården i Finsta i förrgår och frågade varför vår Bougainvilla dör så fort vi sätter ute den – nej, sade vår blomsterguru, det skall den inte göra; sätt den bara i väster- eller österläge så repar den sig. Pyttsan! Vi satte upp en hemtrevlig spaljé på västsidan av huset för den att klättra på (Bougainvilla har grymma klor som den krokar sig fast med) och flyttade ut den, vattnade rikligt; och 10 minuter senare skrek den (som Lill Lindfors i Döden på Operan) ”Jag DÖR!” Utryckning med blåljus, flyttade Bougainvillan till skuggan under lönnen utanför biblioteket och där får den sin SISTA chans.
En växt som vet hur man skall bete sig är annars vår Paradisbuske (Kolkwitzia). I år är den fullständigt makalöst vacker!
Litet bilder skall ni ändå få från dessa dramatiska händelser:
Farfar Björn får hålla det lilla underverket.
Norra Europas sjåpigaste Bougainvillea.
Norra Europas vackraste Paradisbuske?