Det började med att laddkontakten till Ann Britts mobil (Sony Ericsson XPERIA X8) blev stukad och telefonen ville inte ladda längre – helstressat, 7 % batteri kvar och det gällde ju att rädda kontaktlistan innan den dog alldeles. Nå, efter en stunds febrilt fipplande med Bluetooth, USB och WiFi lyckades jag kopiera Ann Britts kontakter till min egen mobil (Sony Ericsson J10i2). 75 % dubbletter, för vi känner ju mestadels samma människor, men det känns ju överkomligt att rensa den listan. Ann Britt har fått låna en iPhone 4 av Katja (egentligen bara för att lyssna på talböcker), så vi beslöt att flytta Ann Britts 3-abonnemang till iPhonen och använda den som hennes mobiltelefon i stället.
Efter långt surfande hittade vi en beskrivning på iPhone 4 som förklarade hur man skulle kunna komma åt SIM-kortet – det kräver ett gem, och rätt brutal användning av det verktyget (dessutom sade beskrivningen att SIM-kortet satt upptill; det satt på högra sidan) . Väl där fick vi se att iPhonens SIM-kort var ca 1/4 så stort som det som satt i Ann Britts mobil. Paniksamtal till 3, behövde bara vänta 1 timme i telefonkön, men fick sedan prata med en ung man som tålmodigt förklarade att numera var det pyttesmå SIM-kort som gällde. 3 har i och för sig Sveriges uslaste täckning (noll fnuttar när man lämnar E4 vid Järna), men den här gången samlade de många poäng! Visst, jag skickar ett modernt SIM-kort bums, nej, du får behålla samma nummer, nej, det kostar ingenting – det är värt många poäng! Och efter 2 vardagar låg det nya SIM-kortet i vår brevlåda – en djupt känd honnör till 3!
Ja, så var det bara att registrera det nya SIM-kortet via telefon till 3 – funkade bra, trots att man måste knappa in omkring 50 siffror på telefonen – märkligt att jag fick alla rätt! I teorin skulle man nu sätta in det nya SIM-kortet i iPhonen och vara up and running igen. MEN….. som Tony Irving alltid säger innan han sågar de dansande:
I Ericssons telefoner finns lättfunna alternativ som ”exportera alla kontakter”, i iPhone går det inte ens att tömma kontaktlistan – Ann Britt hade ju ingen användning för Katjas 500 jobbkontakter. Men dem fick vi radera en och en (radera ligger längst ned i menyn – det tog en stund). Att lobotomera telefonen med Master General Reset vågade vi inte, då hade väl Ann Britt aldrig fått kontakt med StoryTel igen.
Resten borde ju ha varit ”a walk in the park” – koppla ihop min telefon med iPhonen med Bluetooth och överföra kontaktlistan. Tony Irving’s ”men……” igen! Nog kände båda telefonerna vid sig att de hade kontakt med varandra över Bluetooth, men iPhone ville bara tillhandahålla tjänster för att hantera hands-off i bilen – filöverföring eller import av kontaktlista hade den aldrig hört talas om. (F ö fanns inget alternativ ”import av kontakter” någonstans, men man ger ju inte upp innan man försökt).
Nå, att iPhone rynkar på näsan och vägrar att prata med en Sony Ericsson-mobil är ju inte överraskande, så nästa försök blev att ladda upp kontaktlistan från min mobil till vår bärbara dator, som har Bluetooth. Det gick direkt, och skapade en fil med alla kontakterna på datorns Bluetooth-katalog. Men iPhonen ville fortfarande bara erbjuda tjänster för att hantera hands-off i bilen, och att ladda ned en fil med kontakter ville den inte höra talas om.
Telefonen fungerar, men hela kontaktlistan måste knappas in igen, och det är ju inte tvärlätt för oss som har fingertoppar större än 9 kvadratmillimeter.
Här någon stans fick jag en flashback från 1982 eller så – på den tiden var Apples generalstrategi att vara inkompatibla med resten av världen. Egna teckenrepresentationer, skrivare, egna modem, egna allting. De var först med grafiska användargränssnitt, men medan de klamrar sig fast vid 1982 års idéer har Microsoft investerat flera miljoner timmar av MMI-utvecklare. Och Apple har lyckats behålla några enstaka procent av persondatormarknaden. Som ett sista desperat försök har de nu introducerat en serie av världens mest inkompatibla mobiltelefoner. Sell Apple! Now!