…sade Ann Britt vid middagen i dag när vi pratade om hennes talböcker.
Ja, när man helst vill läsa bekvämt bakåtlutad i sängen är det litet bökigt när man måste leta fram glasögon, tända lampan (Björn sover redan) och ändå anstränga ögonen för att läsa den krattigt tryckta texten – då ligger det nära att beställa ett abonnemang på Storytel och få böckerna upplästa av människor med behagliga röster och inlevelse i berättelsens dramatik.
Visst, det finns de som lever upp till dessa (faktiskt grundläggande) krav, men ack! Så många som inte gör det!
En sak Ann Britt irriterar sig mest över är när uppläsarna genom intonation eller uttal visar att de aldrig hört ett ord eller ett talesätt förr. Vad sägs om ”det skall börjas i tid”? (är inte talesättet ”det skall böjas i tid… som krokigt skall bli”)
Eller när de säger ”tros-skyldig” i stället för ”troskyldig”? (Har det verkligen med damunderkläder att göra?)
Om någon aldrig hört talas om ordet dôme – som i Nidarosdomen – kan man kanske förlåta – men på något sätt tycker man att de som anförtros uppgiften att läsa upp litterära verk borde ha en grundläggande beläsenhet som gjorde att de inte var obekanta med Nordens näst största katedral (det är Uppsala domkyrka som är ett par meter större – vilket vi svenskar med tveksam rätt kan klappa oss för bröstet för).
”Att dra alla över samma kant” – vad betyder det? ”Att dra alla över en kam” har vi hört – och på sprakradet.se ser vi att även andra reagerat.
Men förstås, det är ju inte bara uppläsarna som har problem med svenskan. Vårt språk har ju för länge sedan släppt alla krångligheter med kasus och andra finesser, men en del lever kvar i – kan man säga språkliga fossiler? Alla (hoppas vi) är bekanta med att ’till’ styr genitiv (fattar Du inte så har Du aldrig läst tyska) – till sjöss, till havs, till rors… (ja nu blev det bara Björns exempel). Men mer subtilt är det kanske när man skall och inte skall använda pronominas objektsformer. När man skall säga ’de’ och när man skall säga ’dem’ verkar inte vara solklart för en del av dem som producerar merparten av den skrivna svenskan i dag – våra journalister. Ändå är det så enkelt – byt ut ’dem’ mot ’honom’ eller ’henne’ så inser man direkt att någonting är tokigt.
I orden ’var’ och ’vart’ gömmer sig en kasusform som ingen numera sätter namn på, men lika fullt är det lokativ och ackusativ – förlåt förstås, lokativ har inte funnits i vårt språk sedan det inte ännu blivit vårt språk! Men lokativ avser belägenhet, ackusativ riktning. (Ryssarna begriper fortfarande det här). ’Var är Du?’ – ’Vart skall Du gå?’
Okänsligheten när det gäller personliga pronomina kan ställa till med flera allvarliga problem – ’sin’ respektive ’hans’ och ’hennes’ börjar folk förlora känslan för – vad menar någon som säger ’han blev slagen av hans pappa’? Måste man läsa bakåt tre sidor i texten för att få reda på vems pappa som slog honom? (förmodligen utan att hitta någon trolig kandidat). Rimligen menas huvudpersonens egen pappa, men det går ju inte att vara säker – det kan ju vara kompisens pappa!
Det finns ju också problem med ord som bara nyligen kommit in i svenskan – många använder ordet ’data’ i bestämd form (’datan’) när de menar vad de flesta med en lyckad nybildning kallar för ’dator’. Begreppen glider in i varandra och gör det svårare att förklara vad man menar. ’Data’ är en term för en uppsättning information; skall man böja det i bestämd form borde det snarare heta ’datat’. En dator är en maskin som kan göra saker med data. Addera siffror eller vad som helst, kanske mycket mer avancerat.
Allt detta bara som exempel på ’språkpoliserna’ Ann Britts och Björns våndor när de konfronteras med den moderna svenskan. Är det verkligen en naturlag att språket måste bli otydligare, tvetydigare och torftigare när tiden går?
Kram från Ann Britt och Björn