I pressen läser man att det är att fantastiskt blåbärsår. Var då? frågar vi oss, för nog finns det enorma arealer täckta av blåbärsris här i Rö, men inte ett futtigt blåbär har vi hittat!
Vi var ute en sväng i skogen, lockade av den gamla regeln att svampen kommer efter första värmen efter första regnet efter första juli. Tre mikroskopiska kantareller fann vi, klappade dem på huvudet och kliade dem under hakan, men regeln har uppenbarligen sina begränsningar – kanske måste man ha rutiga strumpor för att den skall gälla?
I stället hittade vi en magnifik kolbotten i Eke skog, strax ovanför det ställe där vi fotograferade isfallet den 7 mars. Vi vet inte särskilt mycket om kolning och milor, men träkol var ju en viktig råvara till järnindustrin. Man reste en mängd stockar till en mila, täckte dem med torv (tror vi) och satte eld på det hela. Utan syretillförsel kolnade stockarma i stället för att brinna upp och så småningom kunde man riva milan och ta vara på träkolen. Oftast brukar en kolbotten vara en rund yta, kanske 10 m i diameter, där man först bara ser att växtligheten är annorlunda än i omgivningen. Skrapar man litet i marken så ser man att man står på ett tunt lager kol.
Men kolbotten i Ekeskogen är mer än så: den höjer sig nästan en meter över omgivningen (och tacksamma grävlingar – eller rävar – har grävt ett gryt med många utgångar i den lättgrävda kolhögen). Man undrar om ingen tog vara på kolet efter den sista kolningen? Nu är vi förstås ute i rena spekulationer, men såvitt vi vet har ingen järnhantering förekommit i Rö – om man kolade i Eke skog bör det ha varit för att sälja kolet till hyttorna på andra ställen i Uppland – och det är väl bra länge sedan? En hytta behövde vattenkraft för att driva bälgarna som blåste luft genom järnsmältan; sedan fick järnet transporteras till en likaså vattendriven stångjärnshammare, där man genom att bulta på järnet länge och väl reducerade kolhalten i järnet tills det kunde fraktas till Stockholm och vägas och säljas vid järnvågen vid Järntorget i Gamla sta’n.
Vi har inte hört talas om någon hytta eller stångjärnshammare i Rö – de vattendrag vi har i socknen användes till mjöl- och sågkvarnar; Näs såg och kvarn och naturligtvis Röbacka. Det verkar rätt jobbigt att transportera kolet från Rö till Lövsta, Gimo eller Forsmark – men fanns något mer bruk i närheten som kunde ha köpt Rö-kol? Nog finns det någon kunnig där ute som kan bringa litet reda i våra amatörmässiga spekulationer?
P.S. Nuförtiden kan man inte vara säker på någonting! Vi hade just börjat tala om vårt nya barnbarn som Malcolm när vi fick veta att det skall han inte alls heta utan Frank! Jaha, det är väl ett precis lika bra namn, men nu får han allt stå ett tag i karantän innan vi vågar föra in honom i släktdatabasen!
Här bor grävlingen – eller kanske är det familjen Räv. Kolbotten i Ekeskogen.