Nu har vi kommit hem från årets traditionsenliga kräftfiske med tillräcklig fångst för ett par rejäla kräftskivor i bagaget. I Båven, där sönerna har sitt lantställe, var det kräftpest 1934; och därefter fanns inte en kräfta på över femtio år. Ganska snart efter att signalkräftan introducerades i Sverige i början på 1960-talet började folk sätta ut kräftor i sjön, som är klar med mycket stenbotten, vilket kräftorna lär tycka om.
Björns gamle svärfar, som var med redan före 1934, satte varje år ut ett par burar för att se om kräftan möjligen kommit tillbaka. Det hade den inte gjort något av de första trettio åren Björn var med, men en augustikväll 1995 när vi satt ut de obligatoriska kontrollburarna fick vi till vår obeskrivliga häpnad upp fem av de brunröda djuren – och det var inga småttingar direkt! Sedan dess har vi varje år fiskat kräftor och med undantag för de första åren då fångsten var litet mager har vi varje sensommar på ett par nätters arbete fått ihop alla kräftor familjen orkat äta.
Att fiska kräftor är en ganska romantisk sysselsättning. Vi lägger ut våra burar i solnedgången och sätter oss sedan i sjöstugan med mat och vin och något roligt spel medan mörkret tätnar. Har man tur blir man belönad med en fantastisk solnedgång, syrsors gnisslande och en ljummen kväll. Framåt elvatiden, när det blivit kolmörkt om inte månen skiner, beväpnar vi oss med grova arbetshandskar (gissa hur hårt en ilsken signalkräfta kan nypas!) och ficklampa och ror ut på sjön för att vittja burarna. Vi numrerar alltid flötena och lägger burarna i nummerordning, för vi har tillbringat många onödiga timmar med att leta efter burar när det bara är flötet som drivit iväg en bit.
Framme vid burarna söker man med ficklampan i mörkret och ser ett flöte som lyser vitt i lampans sken – spänd väntan tills man kan se vilket nummer det är – lättnad när det är nästa i ordningen. Om inte, så får man söka vidare och i värsta fall acceptera att en bur är borta.
Det finns ett otal besvärligheter man kan drabbas av – burar som rullat ned på djupet och dragit ned flötet under ytan, flöten som drivit i land, flöten som fastnat i båten och släpat med buren hundratals meter, burar som fastnat i träd på bottnen, burar som man inte stängt ordentligt, hård blåst så att man hinner driva iväg 200 m medan man vittjar en enda bur – men på det hela taget är det just en romantisk upplevelse. Där vi fiskar i Båven är det långt till närmaste människoboning, och man ser sällan några ljus i land – på sin höjd ett rött varningsljus på någon avlägsen mobilmast. Att vara ensam med sina närmaste och sjön är helt enkelt bra för själen.
Framåt ett på natten är man hemma igen, lyfter i land de ”klattrande” hinkarna med kräftor som om de vore fyllda med guld och lägger ned kräftorna i sumpen. Att sumpa kräftorna – dvs att låta dem ligga ett tag i en bur eller liknande (i vårt fall en gammal tvättmaskinstrumma) med fri vattengenomströmning – är mest för att de skall bli av med litet gyttja och annan orenlighet, men också för att man skall slippa ta hand om dem mitt i natten.
Sedan får man sova en stund, men så tidigt på morgonen vi kan få ihop en besättning hämtar vi upp burarna och samlar in de kräftor som gått i sedan nattens vittjning. Det blir ofta ungefär lika många som vi fick på natten, så om man orkade skulle man säkert kunna fånga ännu fler. Men varför späka sig i onödan – vi får ju ändå snart ihop alla kräftor vi vill ha.
Efter att kräftorna legat ett dygn i sumpen eldar vi under kittlarna och hämtar upp kräftorna. Den gamla spisen på landet tar 30 minuter på sig att värma upp 6 liter vatten till kokning, så det gäller att börja tidigt. Vi kokar alltid kräftorna först i saltat vatten, sedan gör vi i ordning lagen och slår över de kokta kräftorna. Det flyter alltid upp en massa gegga när man kokar kräftorna, och den vill man ju inte ha med i kräftlagen! Vårt recept ser ut så här:
Koka kräftorna i 5 minuter eller tills de flyter upp, 6-8 st i taget, i saltvatten (1/2 dl grovt ojodat salt per 3 l vatten). Lägg inte i fler kräftor i taget än att vattnet hela tiden kokar. Skumma av kokvattnet då och då.
Koka sedan lagen: (Denna mängd räcker till ca 40 kräftor)
- 3 l vatten
- 3 sockerbitar
- 15 dillkronor utan stjälkar
- 1 1/4 dl grovt ojodat salt hälls i när lagen kokar
- 1 struken matsked dillfrön
- 50 cl ljust öl
- Låt koka i 5 minuter
- Låt lagen svalna något, häll den sedan över kräftorna och låt svalna. Förvara i kylen minst ett dygn före förtäring eller frysning.
Vi har försökt att rationalisera processen på olika sätt; som ett år när vi tog med oss kräftorna levande hem till Lövsta för att koka dem där, men det var ingen bra idé – tidvis hade vi massor av kräftor på rymmen i köket – kokta kräftor vet man var man har!
Nina och Urban var med och hjälpte till den här gången. Eftersom de båda är historieintresserade passade vi på att titta på några av ortens sevärdheter. I södra änden av Axala by, alldeles intill väg 223, finns en stor sten med en runinskrift gjord av ett mäktigt stormanspar, Slode och Ragnfrid, efter sin son Igulbjörn. De kan ju ha bott just i Axala, men säkert är att de var betydande nog för att bekosta ännu en runsten efter sonen vid Aspa Löt. Aspa, en mil söder om Axala, är nog den runstenstätaste platsen i Sörmland. Här står fyra (det lär ha varit fem) stenar vid vägen, och strax intill finns en hög där Rönö härads ting skall ha samlats. På en av stenarna nämmns Sverige för första gången (”Suithiuth”), så det är en märklig plats som nämns i alla historieverk av betydelse.
Från Aspa åkte vi och tittade på Uppsa kulle, en gravhög som inte är mycket mindre än kungshögarna i Gamla Uppsala. En attraktiv teori om den högen är att det är Ingjald Illråde som är begravd där – läs ”Ödesdygnet” av Åke Ohlmarks!
Efter en snabbvisit i Nyköping för att köpa bakelser till kaffet åkte vi tillbaka och lade ut burarna igen. Och nu är vi hemma, med sista biten av altanräcket att måla, en målarverkstad att förvandla till matsal igen och två kräftskivor att planera.
Här är några bilder från de senaste dagarna:
Burarna är utlagda och sällskapet sitter i sjöstugan med vin och tilltugg medan burarna förhoppningsvis fylls av kräftor.
Dags för första vittjningen; fotogenlampan skall visa oss vägen hem i mörkret.
Andra vittjningen; allt är lättare när det är ljust.
Fyra-fem kräftor per bur är en aktningsvärd fångst i våra vatten – men rekordet är närmare tjugo.
Signalkräftor är rätt ilskna av sig och kan nypas rejält. Någon har sagt att den ”vanliga” flodkräftan inte kan nypas bakom huvudet, men det kan de här – med besked, några gånger vi glömt handskar har vi fått blödande sår i fingrarna.
Björn lämpar i land burarna.
Kräftan har flera färgämnen i skalet, men alla utom det röda förstörs vid kokningen – tur det, för hur hade det sett ut med blåa eller gröna kräftor?
Nina är fena på att läsa runor – här den berömda stenen som nämner Sverige för första gången – det står ”Suithiuth” längst ned i tredje bandet från vänster.
Lilla hundvalpen frös! På väg uppför Uppsa kulle.
På sjöstugetrappan är det varmt och gott även när nordanvinden blåser. Hunden Zalsa har utvecklat en rätt sofistikerad smak; här ber hon husse om en smakbit av vitlöksbaguette med Brie-ost.