I går var det en stor dag för det strävsamma paret på Lövsta! Vi har målat det allra sista på norrgaveln, målat över där vi spillt, tvättat fönstren, satt tillbaka utomhuslampan och ventilgallren och rivit hela byggnadsställningen.
Nu är vi i princip klara med hela huset – det återstår bara en del misärer på entrésidan som vi inte hann med första sommaren. Fyra somrar tog det att måla hela huset, renovera 24 fönster och reparera de värsta ställena på taket. Men nu är det (nästan) klart.
Hur mycket av våra pengar som hamnat i kassakistorna hos Colorama och Grandins Trä i Rimbo vågar man knappt tänka på; men av dem har vi bara positiva erfarenheter – de har alltid hjälpt till med goda råd och trollat fram färg och annat som egentligen inte fanns när vi behövde det. En lärdom är att man inte kan ta fyra år på sig för att måla ett hus – på fyra år hinner Alcro lägga ned den produktserie du valde från början, EU hinner förbjuda lacknaftabaserad färg och flera andra missöden hinner inträffa.
Det var när sådant hände som Colorama bevisade sin kompetens – när vitfärgen tog slut förra året trollade de fram ett par burkar de kommit över i Finland – som aldrig låtit sig imponeras av EU-direktiv och annat trams – det vet väl minsta barn att vattenbaserad färg ALDRIG blir lika bra som den gamla lacknaftabaserade. När samma problem uppstod i år ”hittade” de 40 liter bruten vitfärg i en annan nyans och ”bröt tillbaka” 10 liter till vår nyans ”Champinjon”. Fantastiskt!
Vattenbaserad färg, förresten – när vi skulle måla spaljeerna runt altanen för två år sedan tänkte vi att det vore ju bekvämt att spruta på den; det lät sig inte göra med den vanliga färgen, så vi köpte ett par burkar ”modern” färg i rätt nyans och försökte sprutmåla spaljéerna. Ingen bra idé – inte bara för färgens skull, utan mest för att 90 % av den hamnade på gräsmattan. I år har vi fått måla om alla väderutsatta delar av spaljéerna igen – efter bara TVÅ år – nu med lacknaftafärg!
Att allt var bättre förr lär man sig också grundligt när man handskas med fönster. Skrapar man rent ett gammalt fönster luktar det kåda, och träet är stenhårt där det inte blivit hopplösa rötangrepp. På något ställe fick vi limma in nya bitar trä för att rädda ett gammalt fönster, men nu håller det nog 125 år till. En vän bytte till moderna fönster i samma situation och rapporterade nyligen att de var helt slut och måste bytas igen efter bara 10 år. Man undrar hur länge den tidens fönstersnickare vandrade runt i skogen och letade efter den rätta sortens trä innan de börjad hyvla och plugga ihop delarna till ett fönster – javisst, de fogade ihop dem med träpluggar, inte med spik eller skruv.
- Ann Britt renoverar fönster – utan att ha sönder en enda glasruta
Medan vi slet som värst i den fuktiga värmen med att ta ner de tunga plankorna från byggnadsställningen inträffade de fasansfulla attentaten i Norge. Och ändå fick vi inte veta den ohyggliga dödssiffran från Utöya förrän i morse. Det är inte lätt att säga vad som är mest skrämmande: att tänka sig in i de arma ungdomarnas skräck när de en efter en mördades utan att kunna fly, eller att grubbla över hur gärningsmannens psyke är skapt. Båda alternativen är inget mindre än outhärdliga mardrömmar.
Så vändes en triumfens dag till en fasans dag.