Nu har vi haft vår tredje ”julafton” för den här gången och lugnet har sänkt sig över Lövsta.
Tyvärr så har sjuka barn och annat elände grasserat i familjen, så vi har fortfarande en kasse julklappar som står kvar under julgranen – vi får ta oss samman och handleverera den till mottagarna snart. Utan påtagen tomtemössa.
Annars var julen (förstås) av traditionellt slag; kanske hade vi dragit ned en aning på antalet maträtter, men å andra sidan köpte vi på oss mat för att utspisa 20 personer på Annandagen – det blev bara 8! Gissa om vi ätit rester sedan dess!
När de sista lämnat oss i söndags sjönk vi ihop vid våra datorer – vi sköt upp städningen och hopsamlingen av leksaker tills vidare och nu har vi faktiskt kunnat sköta oss själva i nästan tre hela dagar. Ann Britt har dragit igång sin släktforskning igen och jag gjorde i dag de sista excerpterna ur Upplands landskapshandlingar för åren 1538 – 1630.
Landskapshandlingarna är räkenskaperna som Vasakungarnas fogdar lämnade in varje år – de flesta finns i behåll på Riksarkivet, som nu skannat dem och lagt ut dem på Internet. Det blev omkring 2000 person- och platsnamn som har med Rö socken att göra, som nu skall knappas in i databaserna på Rösajten – det tar väl sin rundliga tid, det också.
Vädret kunde ha varit mer samarbetsvilligt den senaste tiden – först snöade det vanvettigt, så blev det blidväder, ishalka och snöras från taken på ladugården och ”garaget”. I skrivande stund är det inte möjligt att komma in där – 1 m is och snö framför alla dörrar – när energin kommer tillbaka, eller nöden så kräver – får jag väl gå ut och skotta. Vi skall kasta ut julen på torsdag, och då är det en hel del som skall bäras ut till garaget; om man kommer in där då.
Vintern har också ställt till med mer allvarliga saker – genom något missförstånd blev båten på Erikssäter liggande i sjön när vintern kom. Den ligger nu fastfrusen och översnöad och om den inte går till sjöss (med bryggan släpande efter i förtöjningarna) när isen går upp i vår så har vi haft mer tur än vi förtjänar.
Jag inbillar mig att det blivit en aning ljusare sedan jul; i astronomiska termer är det ju sant (dagen är 35 minuter längre), men frågan är om det verkligen märks eller om det är mitt brinnande vinterhat som spelar mig ett spratt. Ann Britt är litet mer balanserad i sin inställning; hon påstår sig uppskatta ett lagom antal minusgrader och vacker snö – jag är beredd att ögonblickligen exportera hela eländet till Sahara eller någon annan stans de skulle uppskatta det. Jag fick ett par fantastiska tumvantar av skinn med päls inuti i julklapp för att mildra eländet – nu kan jag vara utomhus nästan fem minuter innan alla fingrarna blir kritvita och börjar värka. Man kan inte gå ut och gå , det är 50+ cm snö på banvallen; där det är plogat är det skridskobana; man kan inte snickra, kratta, måla eller göra någonting nyttigt utomhus; bilen måste skämmas bort med batteriladdare; hundarna vänder på tröskeln och går ut inomhus i stället. Och väntan på elräkningen är som en skräckfilm av Hitchcock! Undra på att jag hatar vintern!
Nu har jag sagt mitt om vintern – jag erinrar mig ett gott citat och travesterar: Jag har råd att betrakta dem som tycker om vintern med välvilligt överseende. (”Anyone who has had the honour of serving in the Royal Navy can afford to look at the rest of the world with good-humoured tolerance” – Major General Sir Edward Spears, R.M., Churchills adjutant). Men dra inte för stora växlar på det där överseendet, vinterfantaster, jag kanske köper alla Sveriges skidanläggningar och lägger ned dem.
Jag har inte så många fler bilder att illustrera min vintermisär med – ni får läsa innantill i stället, en betydligt underskattad sysselsättning.
Björn