Så är våren här på allvar – isande vindar till trots. I dag börjar nämligen vår referensbjörk slå ut – förutom hängena finns odiskutabla gröna löv åtminstone på vissa grenar.
”Referensbjörken” står alldeles utanför fönstren i arbetsrummet och är den vi mäter vårens ankomst med – meteorologernas definition med 7 dygns medeltemperatur över 0º kan man ju bara använda i efterskott: ”Jaha, nu har det varit över 0 grader i 7 dygn – alltså kom våren för en vecka sedan”. Säker statistik har vi bara sedan vi flyttade hit från Kallhäll; men sedan dess är den tidigaste dagen 24 april (2007) och senaste 9 maj (2005). Som allra senast, såvitt Ann Britt minns, slog den ut 27 maj (!) [Efter en stunds trixande med SMHI:s statistik tror vi att det kan ha varit 1987, som var en riktigt kall vår – medeltemperaturen mars – maj var +2,5 º]
I går firade vi med en liten majbrasa – tre julgranar, en trasig stol och 1000 pinnar vi samlat in på tomten. Vi grillade förstås korv som man skall (försiktigtvis på grillen, inte på brasan) och blev sittande uppe rätt länge. Nina, Urban och Urbans syster Jessica hjälpte oss att fira . Jessica berättade för övrigt hårresande saker om hur den politiska korrektheten och kränkthetskulturen brett ut sig i den akademiska världen. Man är glad att man pensionerat sig!
Valborg, förresten; det heter ju Valborgsmässoafton, så i dag bör man rimligtvis fira Valborgsmässan. Det finns mycket riktigt ett katolskt helgon som heter Sankta Valborg, men hon blev inte bränd på bål, som man kan tro, eller ens avlivad av Neros hejdukar på något uppfinningsrikt sätt. Nej, hon var en engelsk prinsessa som levde strax före vikingatidens början – 700 år efter Nero – och dog en naturlig död som abbedissa i ett tyskt kloster. Majbrasorna verkar vara en mycket äldre hednisk sed. Läs mera på Wikipedia!
Nina och Urbans Inez var på sitt ettrigaste humör – under kvällens lopp fick vi ingripa i två hundslagsmål som utbröt när Inez hävdade äganderätt till diverse leksaker; både Zalsa (som är blind) och Zelda (som är Sveriges mest konflikträdda hund) blev litet låga av uppståndelsen; men på dagens promenad var Inez och de lika goda vänner som vanligt.
I skogen bortom Vinettes ingång hittade Ann Britt flera vätterosor. Det är en rosa parasit, cirka en decimeter hög, som växer på hassel, klibbal eller asp. Eftersom den är en parasit behöver den inte heller någon klorofyll. Namnet har den fått av att den liksom sagans vättar lever större delen av sitt liv under jorden. Vätterosen är ganska ovanlig. Kul att hitta en växt vi inte sett förut, nu blir det ett tillägg i Röfloran på Rösajten!
