Det där med vår är ju trevligt och bra på alla sätt, men just nu får man verkligen titta efter var man sätter fötterna. Vi gick bort längs banvallen och tog en vända i skogen borta vid Näs’ träsk och det var inte direkt lätt att ta sig fram.
Först översvämningen under järnvägsviadukten, där det verkar läcka fram varmt vatten som underminerar isen. Det krasar till och med under hundarnas tassar och själva får vi klättra som bergsgetter i makadamen vid sidan av banvallen (det är en ”bansjö” egentligen). Så är det 100 m grov makadam där isen smält – aj, aj att gå där med bara tassar. Sedan kommer en kilometer med uppbökad sand och avslitna buskar där skogsmaskiner gått fram. Sedan börjar isen, med ojämn svallis mellan skogen och träsket. Vi vek av in i skogen vid ”Vinettes ingång” (döpt efter en av Lövstas forna hästar). Stigen är nu en frusen bäck och det enda stället man inte kan gå.
Där rymde Zelda – försvann som ett streck bort under granarna. Vi ropade och letade och drog oss upp mot timmervägen, men ingen Zelda. Mera rop, både arga och ängsliga, och då kommer hon ut ur skogen bakom oss med en min som sade: ”Varför står ni här och ropar? Skulle vi inte gå den vanliga vägen?”. Suck!
Vidare tillbaka till banvallen där träsket vanligen tar slut, men nu är det en mindre ocean där borta. Försiktigt hasande på isen drog vi oss hemåt, men tillbaka till Vinettes ingång fick vi mest gå i skogskanten i den gröna mossan – det gick bara inte att gå på banvallen.
Hundarna plurrade några gånger när isen inte bar dem, samlade på sig massor av jord och smuts och fick gå direkt in i duschen när vi kom hem. Sedan var det den vanliga cirkusen; de jagar varandra i högsta möjliga fart genom hallen, köket, matsalen och vardagsrummet; varv efter varv, lutande i kurvorna. Vi undrar varför? Försöker de torka sig med fartvinden?
3 1/2 kilometer blev det i dag – inte rekord på något sätt, men ändå en promenad.
Vi tog som vanligt ett par bilder:
Stigen som går in i den vackra granskogen från Vinettes ingång är nu en frusen bäck.
”Träsket” på Näs är nu dubbelt så stort som vanligt. De säger att björkar behöver mycket vatten, men det här har tydligen blivit för mycket, för björkarna där borta är döda sedan länge.